Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1844, sida 1

A B AHtininininini D deras religiösa tro. Orsaken, hvarföre Insändaren i sin korta skizz af statsreligions-historien ej vidrört denuna stora verldshändelse, är helt enkelt den, att då franska revolutionen och dess konseqvenser mäktigt och genomgripande inverkade på den europeiska bildade Kontinentens statsrättliga och statskyrklisa institutioner; så var dess direkta inverkan på Skandinavien idetIta hänseende endast partielt, så vidt man ännu kan döma; ty vår statskyrka är lika exelusiv nu som någonsin, då deremot andra stater, t. ex. England, Frankrike, Belgien och Holland (för att ej tala om Amerikas förenta Stater) uppdrasit en tillbörlig demarcations-linea emellan stat och kyrka samt inrymt säte och stämma inom represensant-församlingarne åt nära nog alla möjliga olika religionsbekännare, då de i öfrigt, från medborgerlighetens synpunkt betraktade, äro dertill qvalificerade, Dessa länder hafva då, hvad vi icke hafva, erkänt alt siat och kyrka äro tvenne begrepp, som ej böra sammanblandas, då båda bafva fullkomligt olika sferer för sin verksamhet. I sjelfva verket är det ingen lätt sak alt inse, äfven då man i fullaste mätt erkänner alt religionen bör helgande och förädlande inverka på det individuela och således äfven på statslifvet, hvarför man genom positiva lagbud skall neddraga religionen i stoftet, göra den till en politisk hässtäng och sålunda söka framtvinga en endast formel och dödfödd samverkan för det stora ändamålet: mensklighetens lycksalighet och utveckling, i ställe för att tillåta stat och kyrka att sjelssländigt sträfva till en sjellvilliet följande högre concentricitet och på denna väg bade fortare, säkrare och rätisenligare uppnå samma ändamål såsom en lefvande organisk produkt. Vi stå här på den punkt, då för att reda frågan, det torde blifva nodigt att litet närmare se till, hvad som står bakom de bäda bestämmelserna Stat och Kyrka, och insändaren, som vill befordra sitt ändamål med de bästa medel skall här anföra yttranden af åtskilliga ansedda skriftställare, hvilka tänkt och skrifvit i detta ämne. För sin euskilta del bar Insändaen upplatiat begreppet Stat sålunda: att staten är en sedlig institution, hvilken liksom all menniskornas och folkens sedliga välfärd ytterst hvilar på Sanning, Rättrådighet, Menniskokärlek och Gudsfruklan, och alls inte är tänkbar utan denna grundval så mycket mindre som den är en inrätining bestående, genom ett folks samfällda vilja till gemensamt skyddande af gemensamma rättigheter, såsom en ömsesidig borgen för ömsesidigt väl. Ty religion, förnult och all ähistoria, isynnerhet våra dagars lära och predika alt Staten hvilar på fördrag och rättsenligt icke kan finnas det förutan, och redan hos de äldsta fria solken, kos både Greker, Romare och Judar finna vi fritt afslutade statsfördrag och gällande grundlagar. Meu Insändaren vill här ansora hvad den store och rättsinnige tänkaren Moses Menslelsohn yttrar om stat och kyrka. Sedan Mendelsohn vidrört de skarpsinniga men irriga begreppen om stat, genom hvilka Thomas Hobbes och Locke på sin tid sökt reda frågan om statens och religionens ömsesidiga inverkan på och beroende af hvarandra, yttrar han sig sålunda: lag har sökt att genom följande betraktelse för mig reda begreppen om stat och religion, om deras gränsor och deras afvexlande inflytande dels på hvarandra, dels på det borgerliga lifvets lycksalihhet. Så snart menniskan kommit till erkännande af att hon utom samfundslisvet icke är i stånd att uppfylla hvarken sina pligier emot sine medmenniskor eller emot sin varelses höga upphof och sålunda icke utan en känsla af sitt elände kan qvarstå i ensamhet; så är bon (menniskan) förbunden att lemna denna sin isolerade ställning och träda in i sina likars samfund, för all genom ömsesidig hjelp tillfredsställa ömsesidiga behof, och genom gemensamma strälvanden befordra det gemensamma bästa. Men deras gemensamma bästa innefattar i sig säväl det närvarande som det tillkommande, såväl det jordiska som det himmelska. Det ena är alldeles oskiljbart från det andra. Utan ett redligt uppfyllande af våra åligganden hafva vi icke att vänta någon lycka hvarken här nere eller der uppe, hvarken i himmelen eller på jorden. För alt i anda och sanving uppfylla våra pligter behöfves: handling och sinnesstamning. Genom handling sker det som pligten bjuder, genom sianesslämning beverkas, att handlingen flyter ur sanu och ren hålla, d. å. att handlingen sker af äkta bovekelsegrunder. Saledes höra handling och sinnesstämnins till Menniskans sulkomligheter, och Sambållet måste så mycket som möjligt genom gemensamt strilvande söka att befordra båda, det vill såga leda samsundsmedlemmarnes handlingar till genmdeusamt bästa och föranleda sådan sinnesstämvoing,