1I11CII ODO!VI(I1G 11104— 2 — antages såsom deras källa, böra de under Kyr-ha kan, Synagogen eller Mosqueen. Ossenlliga in-lig rättningar till menniskors bildande, hvilka hal-mno va afseende på menniskors förhållande till Gud, un kallar jag Kyrka — de, hvilka hafva afseende lic! på menniskors ömsesidiga förhällande till hvarlar andra, Stat. Med menaniskors bildande sorstär ve jag bemödandena att så leda så väl handling som jst: sinnesstämning, att de samverka till samhålls-be medlemmarnes lycksalighet; att uppfostra och rega gera menniskorna. el Väl den stat, som det lyckas att regera solde ket genom sjelfva uppfostran, d. å. ait ingilva se det ett sådant sinne och såädana seder, hvilka leda till allmännyttiga handlingar, så att lagarse ges sporre ej alltid behöfver vara den drifvande St krasten. Nenniskan, som lelver i samhälle, må-la sie ofta eftergifva, för det allmänna bästas skull, Ir af hvad som är hennes rätt eller, som man plå-, m gar benämna det, uppoffra det, som är heonel d sjelf gagneligt, åt välviljan, och menniskan är i äfven lycklig, då uppoffringen sker af egen drift i st och hon finner, att den göres för att tillfreds-1 te ställa det inneboende bebofvet, att visa välvilja. Ik Välvilja gör i sjelfva verket lyckligare än egensun nylta, men vi måste vid dess utöfning återlinnafe oss sjelfva och yttringen af våra egna kraster. s Icke sasom några sosister tyda det, emedan allt v hos menniskan är sjellkärlek, utan derföre, att d välvilja icke är välvilja mer eller har det sringa-st ste värde mera, så snart den icke utgar från I 0 det handlande subjektets egen fria drift. b Statens förnämsta bemödande måtte gå ut på att styra menuiskorna genom seder och sinnesstämning som den föranleder. Men nu finnes intet annat medel att förbättra sinnesstämningen och genom den sederna hos menniskorna än öfvertygelse. lLagar förändra icke sinnesstämningen (andan), godtyckliga straff och he löningar frambringa inga grundsatser, förädla inga seder. Hopp och fruktan äro inga sanningens kriterier. Erkännande, förnuftsgrunder, öfvertygelse, de allena frambringa grundsatser, hvilka genom anscende och exempel öfvergå i sed. llär är det som religionen skall komma staten till hjelp och kyrkan skall blifva ett stöd för den medborgerliga lycksaligheten. Religionen och kyrkan tillhör det, att på det mest eftertryckliga sätt öfvertyga om sanningen som innebor i ädla grundsatser och i en ädel anda; religionen och kyrkan tillhör det, att visa huru som pliaterua mot våra medmenniskor också äro pligter mot Gud och: att dessa pligters öfverträdande i och för sig redan medför det högsta elände; äfvensom att visa att det är en sann gudstjenst då man etter sma bästa krafter tjenar Staten. Att rätt och rättrådighet äro bland Guds befallninsat I L LS en Ges -— och välgörenhet bans alldra heligaste vilja, samt att den som i anda och sanning ärar och dyrkar skaparen kan icke heller bibehålla eller hysa i själen det ringaste spår till menniskohat. Att lära dylika satiser tillhör religionens embete, pligt och kall, att predika dylika läror tillbör religionstjenarens embete, pligt och kall. Huru har det då varit möjligt att menniskorna kunnat låta religionen lära och religionstjenarne predika raka motsatsen? Men om nationens skaplynne, den kulturgrad till hvilken den stigit, den med nationens välstånd stigande folkmängden, mångsaldigade förhållanden och förbindelser, öfverhandtagande yppighet och andra orsaker, göra det omöjligt att blott genom nationalandan ssinnesstlämningen, öfvertygelsen) regera; då tager staten sin tillflykt till offentliga inrättningar, tvångslagar, straff för förbrytelse och belöning för förtjenster. Om medborgaren af inre känsla och drift ej vill försvara säderneslandet; så blir han antingen dertill tvungen eller också lockad genom belöningar. Halva menniskorna icke mera nåcot sinne för rättrådighetens inneboende värde, erkänna de icke mera att redlighet i handel och vandel är sann lycksalighet; så måste orättrådigheten tucktas och bedrägeriet stralsas. vieserligen uppnår staten endast till hälften ändamålet med samhället. Yttre hevekelsegrunder göra icke den lycklig på hvilken de till och med verka. ben som af kärlek till rålträdighet afhäller sig från bedrägeri är lycklivare, än den som endast gör det af fruktan för de godtyckliga straff staten förbundit med bedrägeriets begående. Men dess medmenniskor kan det vara likgiltiet af hvad bevekelsegrund bedrägeri uteblifver och underlätes, eller genom hvilka medel han njuter skydd för rättigheter och egendom. Fäderneslandet. blifver nog försvaradt, melborgarne må nu fäkta för detsamma al kärlek eller af fruktan för positiva straff: men de Som sähta, säderneslandssörsvararne sjelfve, åro i ena sallet lycklige, i andra sallet olycklige. om medborserliga samhällets inre lyeksalighet icke stod att vinna, så kan åtminstone alltid yttre luga och säkerhet åvägabringas genom tvång. ? Staten nöjer sig således i värsta fall med döda handlingar, med gerningar utan anda, med — — 5