Citteratur. NMorianen, eller lolstein. Goltorpiska Huot i Sverige. Tidsbilder, 3örjade på FästninÄ Sjelie delen. Stockholm, L. J. Iljerta stor 12:o, 652 sid., 3 R:dr b:co. (Fortsättning.) Huru kungliga vänner merändels belönas, då 2 ej mer behölvas, visa Reuterholm och oheman. Imellertid var deras öde väl ej allles olörtjent. Det är likväl också ej allom ifvet att hafva så grannlaga efterträdare som Yarl Johan, hvilka akta sadren, företrädaren, ven i hans personliga vänner, med förbiseenaf hvad de varit för staten, endast de för mtiden blisva oskadliga. Med 55:te kapitt börjar en närmare beskrifning på den nya ronföljaren, mot hvars val en af de ringainvändningarne hade varit språket, hvilket ck sedan blef en af de vigtigaste orsakerne I missförstånd mellan konung och folk, och t stort bevis om bristande begrepp om en Ynungs förhållande till sitt folk, blir det allI, att Konung Carl Johan aldrig brydde sig a att lära språket i det land, han skulle styDet gick derför också derefter. Endast mande, galliska apor hade hans öra. — Förf. ger, att han ej tålde tobakslukt, huru inde han då ej allenast fördraga, utan t. o. föredraga Heurlin, som är en riktig rökAbbe? Några anekdoter i detta kapitel äro a pikanta som tänkvärda, och vi hänvisa Karen dit, för att ej behölva upprepa dem. — nickret för Sergel (sid. 606), hemtadt ur vensk Plutarch, är något för groft, då man nker på en Canova, Torwaldsen, Fogelström h Byström. Sergel var ett snille, det är sestridligt; men mot hans former torde mycHt kunna sägas, sjelsva Gustaf III förefaller Äs något spinkig i sin bildstod, ehuru vacrt tänkt, snillrikt, lätt och lesvande utförd, ville han hoppa ner från fotställningen. Hvad man blir stor ändå efter döden! rem hade nånsin trott sig få läsa dessa ord Herr Crusenstolpe öfver Carl Johan: den mordentliga mannen, hvars bana slöts den B Mars 1844? Huru dermed rimmar sig hvad dn säger i följande (37:de) kapitel, lemna vi Arhän, likasom hur pass mycken sanning är ri. ålt ett och annat öfverensstämmer med ol Johans skaplynne medgifves; men insinusonen i slutet af kapitlet om Adlercreutvs Ä:d är likaså nedrig som lögnaktig, och att. H elt andetag af sådan syftning yttrades i StockIm, det vilja vi gå ed på; buru djupt örf. derigenom sjunkit i våra ögon, kunna vi uttala. Det är, att låta hämden föra sig nåt för längt i romantisering af lägsta slag. — t Carl Johan införde ett sådant oerhördt ionsystem i Sverige, är bedröfligtvis sannt, asom att korruption och löstesbrott m. m., ider hans tid, varit starkare, än under nån föregående period af Svenska historien; en till en sådan grad af missbruk urartade dock ej, som Förf. vill lata påskina. O, sicu förblindar ej all passion! Inser då ej örf., att ban, genom dylika allusioner, beFlvar sig nära nog all trovärdighet, och vi re färdiga, att för alltid säga: Adieu Herr usenstolpe! — om ej just sådana snedsprång orde det oss till pligt, såsom recensenter, Mt framdeles hålla tummen ännu strängare på HH sådan skribents skefva öga. Rätt och Sannq bör isynnerhet vara den offentliga skriftällarens valspråk; så att han ej ens låter ana rad han ej vet vara öfverensstämmande dered. Aldraminst bör han rätta sig efter geent sqvaller, — den enda källa Förf. här r att anföra, — för att moraliskt mörda en edmenniska, han må vara hög eller låg, fide eller vän; dock denne gör det imellertid igenting, då det är oförtjent, lögnaren mörr då blott sin egen existimation. — Om arl Johans politik, bedröslig i åminnelse före, nder och efter 1812, talar Förf. ej särdeles, ch detta med rätta; det hörer ej till Holein-Gottorpiska husets tillgoranden, ehuru det, ll en del, skedde under dess sista vissnade komling på Svenska thronen, och är för öfTet också så ofta och utförligt behandladt, att et ej vidare behöfver vidröras, utom i histoeböckerne, der det ej heller lär undgå att inga behörigt rum. Så mycket mer talar han den skuggrädsla för korruptioner, som herrkade i hbjelten Carl Johans bröst, och hvaraf, land annat, anföres den såkallade Lindbomska mMmmansvärjningen, löjlig i åminnelse. Det var å skomakaren Ekroth, en af stadens 50 äldsta, ned handen på hjertat, och med en slängkyss, örsäkrade Kronprinsen, att han sörblefve: Touurs EkrothP Och hvem såg inte den lilla, ödbrusiga Lindbom stolt spatsera med sin heersvakt? — Samma ångest visade sig, då Carl KIII:s död nalkades, hvilket då var alldeles oserslödigt; ty få konungar hafva mottagits med en enthusiasm vå thronen. som Carl Johan. 344 3 sv