Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1844, sida 1

kejserlig auktoritet att tacka för sin vttre makt. Att det romerskt-katholska presterskapet förmådde fullkomligt omvända förhållandena samt göra staten och dess öfverhulvud underdäniga kyrkan och prelaturen, visar endast alltför väl frukterna af att sammanblanda två begrepp, så fullkomligt skilda i och för sig som stat och religion. Utan en totalt skef och ända till våra dagar qvarstående föreställning om och indelning af.menniskans pligter, hade Pålvedömet med alla dess vederstygeliga conseqvenser, heller aldrig kunnat utveckla sig med en så olycksbringande energi. Hvad den romersk-katholska kyrkan var under medeltiden veta vi alla, således äfven, att den med list och våld sträsvade derhän, att säsom bestämmande, allena herrskande princip bemäktiga sis alla menskliga förhållanden, att bemäktiga sig beslutande rätt öfver jordisk lycka i detta lifvet och himmelsk salighet i detandra — och dess sträfvanden lyckades tyvärr endast alltför fullständigt. Den var en den mest tyranniska, allena herrskande statsreligion man kan tänka sig, ända till dess schismen med den österländsk-grekiska och de vesterländsk-europeiska protestantiska tros-sceterna tog sin början och fortgick, tills det i sina grundvalar murkna påfvedömet vacklade och dess makt allt mer och mer försvagades. Det gamla spelet började då om igen, i det att den katholska kyrkan måste dela plats med sig åt den protestantiska trosmeningen i de länder, hvilka hyllade reformationen, och i Ryssland måste den rymma fältet för den Grekiska kyrkan. Vid Westphaliska fredsslutet kom man visserligen öfverens om, att de båda protestantiska husvudsecterna, den Reformerta och den Lutherska, skulle förlikas med och bredvid så väl hyarandra som den katholska, men detta hindrade sedermera ingalunda, att t. ex. i de tre skandinaviska rikena, hvilka antogo de Lutherska trosmeningarne, den protestantiska kyrkan blef statskyrka och det så fullständiet exclusivt som möjligt, enär man visserligen ej åtminstone nu mera stänger andra tros-sekters kyrkodörrar, men dock fordrar anslutandet till statskyrkan såsom vilkor för vinnandet och bibehållandet af full medborgarerätt. bet är visserligen en högst egen företeelse, att protestantismen, hvilken, till följe af sin egen princip, framstod såsom motsats till den romerskt-katholska kyrkan såsom allena saliggörande, framstod såsom motsats till det stationära, fordrande, att sjelf blifva tolererad, och hyllande en förnultig tälsamhet och frihet, att den då sjelf skulle trampa i allenaherrskandets vidriga och nötta fotspår; men denna företeelse skall förefalla mindre besynnerlig, då man besinnar, att de reformatorer, hvilka skakade påsvedomet på dess grundvalar och skapade söndrande kyrkor, ingalunda voro så religiöst och vetenskapligt upplyste, att de hunde princip-enligt utveckla protestantismen och göra sig lösa från en dogmatik, grundad i den katholska kyrkans länga allenaherrskande. Att de således icke heller skulle borttaga vissa al denna kyrka uppresta tros-skrankor, är både ett historiskt och lätt förklarligt faktum under sådana omständigheter. Deras nybyggnad bestod också hufvudsakligen i alskaffandet af den katholska kyrkans alltför starkt i ögonen fallande missbruk, då deremot, : genom de symboliska böckerna, åt trossriheten på nytt sattes bestämda gränsor. Ja man skulle till och med kunna påstå, att genom protestantismen, besynnerligt nog, en innerligare amalgamering af slalsmalkt och kyrkomakt egt rum, då den verldslige regenten blifvit gjord till en summus episcopus, och sålunda stat och kyrka, liksom i romerska riket, fatt ett och samma öfverhufvud. Vi se således här en krelsgåns i denna principens pånyttifödelse och uppträdande i andra former, och just emedan staten en gång blifvit otillbörligen sammansmält och identilierad med religionen, kunde transsigurationerna icke, såsom rent andeliga angelägenheter, afgöras på andens gebit, nej, våld, mord och autödafeer måste, såsom snörrätta konseqvenser af statsreligions-principen, nedsudla menskligheten, innan man kunde hinna så oändeligen långt som vär tid hunnit, i hvilken åtminstone på den skandinaviska ballön, den, som ej tror på och dyrkar Gud efter statsreligionens formulär, betraktas såsom en varelse, den der ej förtjenar att tillgodo njuta fulla menskliga och medborgerliga rättigheter, vore han än dygdig som en Sokrates och vis som eu Solon. Insändaren har hittills ej vidrört franska revolutionen och den evigt minnesvärda företeelsen af hundradetusentals apostlar, hvilka på sina bajonettspetsar buro både den medhorserligaoch trosfrihetens evangelium kring verlden, predikande för folken den läran: att lydnad för samhällets lagar, utan afseende på lydnadens motwer, vore hvad staten hade rätt att begära och heaärde af sina medlemmar. och icke offret af