Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1844, sida 1

Adolfs öden. Författarens påstående om Gustaf Adolfs mod är verkligen löjligt, hvilket tiliräckligt bevisas af de ynkliga fakta, han vid håret fromdrager. Tycktes han någon gång ha ett slags mod, så var det dåsighetens, känsloloshetens, com hvarken inser eller förnimmer någon fara; men sa snart han detta gjorde, slpdde han den äfven, så fort han kunde, hvilket tillräckligt visade sig i Pommern, hvarifrån han äfven skyndade hem, efter första fiendtliga kanonskott, som han märkte vara dödande. Så mycket hunde han dock ej förmå sig att likna sitt ideal, Carl JII, att han lärde sig tycka om dylik musik. Derför aktade han sig också att blouställa sin egen dyra person i Finland, hvilket eljest väl hade varit hans ovilkorliga pligt säsom konung. Om hans mod skulle Förf. således tiga, för att ej göra sig sjelf lojlig. Huru ynklig och löjlig förefaller ej älven ståten med de såäkallade segertecknen under Finska kriget. Man borde snarare, så mycket som möjliast, sökt att öfverlemna allt hvad som skedde derunder åt glömskan, då Rysslands segerom just ej äre-tecken, emedan det, såsom dess flesta eröfringar, skedde medelst bestickning, till Sveriges nesa, blef sjelfva Finland, ett segertecken, som det, genom samma medel, i alla vexlingar, sedan dess vetat behålla. Att anfallet vid vestra gränsen fördes lika uselt som försvaret vid den östra, bevisas af försummelsen att intaga Kongsvinger, och man måste bekänna, att Gustaf Adolfs ställning var svår, då han, på detta sätt, sig sig omgisven af förrädare, sviken af sina närmaste, af dem, till hvilka ban satte det största förtroendet; men — ridderskapet och adeln har alltid bland sina privilegier räknat landsförräderi och konungamord, som en riddarhus-talare sjelf en gang så bedrösligt sannt yttryckte sig. Se der söljden af ståndsoch kast-skilnaden: af hvarje kast blir det blott en stat i staten, som uteslutande sörjer för sina egna inleressen, obekymrad, om allt annat går under dermed. Måtte de blinda ständsförsvararne besinna detta och fasa sor bibehåällandet af så förderfliga institutioner, hvilkas skadlighet ytterligare bevisas redan af detta försvar. Man vore srestad att räkna dem sjelfva bland landsförrädare, med eller utan medvetande deraf. För öfrigt tyckes oss, alt Gustaf Adolfs öde liknar mycket mer Erik XIV:s än Carl XH:s, som han dock så mycket aflekterade; ty han var sannerligen lika galen, lika förradd och lika olycklig, som den förre, samt blef slutligen assatt och ersatt? om ej al sin bror, dock af sin farbror, som, utan fråga, var Deus ex machina, om ej mer, i allt, äfven i broderns afdagatagande, för alt äfven häri påminna om Erik XIV och Johan III. — Ellte kapitlet börjar med ett autenlikt bref från hertig Carl, hvilhet talar bra myckes emot honom och hans planer emot sin brorsson. Sedan talas om Ugglas mönstring af Stockholms borgerskap, som just ej var mycket uppbygglig, och om Gustaf Adolfs öfriga anordningar, hvilka visserligen i sig sjelfva ej vittnade om särdeles klarhet, men hvarvid också var så tillställat af intrigörer, för hvilka hertig Carl stod i spetsen, att allt mäste utfalla till kungens och landets skada. Bland det oklokaste, om också rättvisaste, af hvad Gustaf Adolf, under denna tid, gjorde, var väl upplösandet a!