Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1844, sida 1

AE — hon är ledig, men måste på stund flytta från slottet. Så var den olyckliga, utan slägtingar, utan beskyddare, utstött i en mot henne siendllig verld. Med stum ånger lydde hon den stränsa matmoderns befalining och begynte packa in sina saker. Men vid detta tröstlösa arbete, som genom så manga små gålvor aterkallade hos henne en bild af Theodors kärlek, brast hennes hjertas härdhet; ur hennes ögon störtade tårar, och lättade hennes hjerta. llennes stolthet var bruten, hon beslåt ali skynda till Theodor, sannt och uppriktigt tillstå allt för honom och anropa honom om förlätelse. llon hade ju ej handlat illa, blott lältsinnigt och däraktigt och derföre boppades hon att kärleken skulle dömma mildare än verldens dom. Hon öfverlemnade sina saker åt busdrängen och begaf sig upp till sin ungdoms lekkamrat, friherrinnans dotter, för att taga afsked af densamma. Tillträde nekades. Hon var numera så nedslagen, alt denna förödmjukelse alls icke mer smärtade henne. Dock försvann hennes kraft mer och mer, hennes gång blef tungare och tungare, ju närmare hon nalkades Theodors boning. bet förekom henne, som vore allt ännu ej skedt, som vore bennes sorg och hennes straff ännu ej tillända och hennes aning bedrog henne ej. Innan hon trädde öfver husets tröskel, skallade mot henne Jemmer och klagan från hennes älskares föräldrar. Theodor hade tidigt om morgonen gått derifrån i förtviflan. Ingen visste hvarthän, ingen bade funnit hans spår. Då stödde den olyckliga sig vid husets dörr