Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1844, sida 1

akoniska reflektionen vid slutet af sjunde kapitlet: ajani tempel var således öppnadt, och guden med det dubbla ansigtet åkallades skislevis af äran och förräderiet, af bjeltemodet och fegheten, af förtröstan på spirans helgd, och af lystnad att spela henne i andra händer. Se der hela sista Finska krigets historia! — De få uraz, hvarmed Sveaborgs sorrådande al Cronstedt il ryssarne är tecknadt, äro sanna, djupt gripande och skakande, och ingen svensk kan, utan den djupaste blygd och harm återföra detta, liksom hela Finlands förlust i minnet. Då krigsolyckan förorsakat en förlust, måste man trösta sig med Frans I:s ord vid Pavia: 4åvÅi bafva lörlorat allt, utom äranp; men då, såsom med Finland och Sveaborg, förräderiet och egennytian fororsabat både förlusten och uteblifvandei af dess ätertagande, kan hvarje fosterländsk blodsdroppa ej annat än koka af begär alt återtaga det så nesligt beröfvade. Ått denna känsla dock måste vara starkast hos dem, som upplefvat händelsen, såsom fallet är med relerenten, ehuru han da var barn, är naturligt, och vi kunna ej annat än med Förf. utropa. 40, ve! o, blygd! — lläfdernas näsa åt förrädarens namn! Samtidlens förakt för deras personer! Esterverldens sörbannelse öfver deras stoft!!! — Och ända vagal förrädarns måg och dotter, ej allenast att besöka det af fadren förrädda säderneslandet, utan t. o. ui. att i dess tidningar offentligt försvara hans handling. bet är fräckt! Men allt sker naturligtvis under skydd af den allsmäktiga thron, som stått upp ur kärr, hvars namn vi knappast vetat, och kungar böja knä, der våra hjordar betat, och då våga vi, det förstås af sig sjelf, ej koysta. — Förloppet vid ryssarnes bortdrifvande fran Aland af adjunkten Gummerus och länsmannen Åren — åra vare deras namn! — samt från Gotiland af lagman JIMauswolff, tnllinspektoren Tigerström och amiral Cederström, bevisar hvad enig fosterlandskärlek förmår, och huru litet den behölver frukta fienden, så mycket harmligare är det att se hela det hjeltemodiga Finland ryckt srån, Sveas modershjerta. UIvarföre blef imellertid Åand, trots detta hjeltemodiga försvar, sjulligen bortskänkt? — Troligen förj att ha Ryssland, såsom en bandbund, riktigt på näsan af uppstudsiga undersåäteroch sannerligen begagnas det ej äfven nu, såsom en riktig buse för de Svenska barnen. — En sådan fiende, som amiral Bodisco, förtjenar imellertid all aktning. — Att gora Hertig Carl till generalissimus var lika så oförsigligt af Gustaf Adolf, som att, på hans inrådan, äter upptaga Adlersparre i tjenst, och att han ej rosade marknad dervid, det fick han snart erfara. Huru mycket som är romantiseradt af den bild, som framställer dessa bändelser, lemna vi derhän. Det hör just ej till de vackraste drog, Förf. tilldelar sin hjelte, Gustaf IV Adolf, att han ända till narraktighet höll på etiketten; en sah som just gör Tolis redan omnämda audiens: reskläder, på Beckaskog, osannolik. Så berättar Förl. äfven, att han tillåtit det gamla riksdrotset Wachtmeister att, en kall och snöig vinter dag, sasom alla andra, stiga ur sin släda, fö att, på stående fot, helsa honom. Hvilken aryn narraktigbet! Och buru mycket dylikt tjenar at bibehålla respekten, det bevisar jemvål Gusta, I