Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1844, sida 1

— ä — ———— ——— lor förbi, strök martialiskt, då fästmannen; örsvunnit undan deras blicker, sine mustacher ch ropade med öfvermodigt hån : om skrädsaresjälen! Såg icke pojken så seberaktig ut,l ut en rask trumpetare kunnat blåsa omkull lonom ben karen skulle aldrig kunna blifva on duglig krigare. Men Rosetie hade nedslagit sitt öga, hennes samvete sade henne, hvarföre Theodors kinder i detta ögonblick voro så bleka. ÅÄngren begynte gnaga i hennes hjerta; hon darrade alt gå framåt och visste icke hvad hon skulle göra, men srestaren lemnade henne icke; hvad kastade pojken nu i kornåkern frågade han, vjag har ögon som en örn; det var en guldring. Min ring ropade Roselte upprörd, han bär ingen annan. Och du vill efter denna oförrätt bära hans? Fort med den eländiges förlofningsring. llan ville med lindrigt våld rilva henne densamma Ifrån fingren, men krampaktigt slöt sig Rosettes hand och hon skyndade raskt framåt. Balen var slut. För bedragaren hade hans verk lyckats; han hade frånlockat henne Theodors förlofningsring, deremot svurit henne kärlek och trohet och lofvat herrliga dagar i en afvundsvärd framtid! Dock var hon ej lycklig, ty hon var oense med sig. sjelf, hennes egel samvete hade dömt, ja fördömt henne, och menniskohjertats sällsamma motsägelse älskade hon Theodor innerligare än någonsin, och ha tade den olycksalige, som satt benne i miss förstånd med sin lkeolossade, tänkte med för skräckelse tillbaka på sridsstörarens hånande ton