Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1844, sida 1

on sådan strutsmage, som Gustaf IV Adolf, för ut kunna smälta sådant. YWallins sång i anedning af Gustaf III:s ärestod, innehåller viserligen också mycket smicker, men jemväl sann Doåsi, och då får man ursäkta, om den lyfter sig något för högt. Blir det imellertid fråga om sränkt ära derigenom, att äretecken tilldelats åt värdiga, så skulle visst Gustaf I:s och Gustaf IT Adolfs statyer, om det varit möjligt, nedstivit från sina piedestaler, då Gustaf III:s och synnerhet Carl XIII:s uppsattes på sina. — Om vi ej misstaga oss, så är det imellertid ej urmeens flottas uniform, såsom Förf. säger, utan den af Gustaf III införda hofoch nationaldrägten, hvari ban framställes i sin bildstod. — Allt hvad för öfrigt förekom, vid ifrågavarande fest, om folkets trobet och kärlek för Gustaf III, Gustaf IV Adolf och bans ätt, är endast ett nytt bevis för opålitligheten af all jordisk höghet och bör vara en varnande lära för jordens väldiga, på det de må besinna, datt den som står, se till, alt han ej falle. Sann storhet beböfver deremot ej frukta något. — Betydelsefull var, utav tvifvel, operabusets mörker under den allmänna, praktfulla illuminationen vid festen för aftäckandet af Gustaf III:s staty; men, som Förf. säger, i sanning vandaliskt hade det varit att lååa den oskyldiga byggnaden umgälla den gerning, som skedde inom dess murar, hvilka måhända sjelsve äro den bästa ärestod för Gustaf III. Kanske bade det då varit mera skäl att nedrilva sjelfva slottet, om man velat förstöra det hus, der det egentliga mordet skedde. — Det måhända vackraste och säkert hjertligaste sätt, hvarpå Gustaf IIT:s minnesfest firades, var dock hanketten hos statssekreteraren Lagerbring; ty den firades af Gustafs personliga vänner, och sådane visste ban, med alla sina fel både som regent och menniska, dock att förskaffa sig, genom sitt hjertas verkliga värma. Några karaktersdrag hos Gustaf, som, under beskrifningen af denna fest, omtalas, äro jemväl rätt interessanta. — I sjette kapitlet omtalas utbrottet af Finska kriget 1808. Den så länge solvande Ambassadören Stedingk blef ändtligen yrvaken och ansåg då högst 20,000 man ryssar, som skulle infalla i Finland, för 60,000 man, samt förorsakade, genom det försvarssystem, som derigenom föranleddes, den instruktion, hvarigenom Finland förlorades, hvilken förlust fulländades genom Sveaborgs förrådande, hvars hufvudsakliga ursprung: Carl XIII:s machinationer, äfven antydas. Då nu utförandet af nämde försvarssystem dessutom anförtroddes åt en Klingspor, så var utgången lätt att förutse. — De taflor, som nu upprullas, kunna ej annat än uppröra hvarje Svensks hjertblod. Idel förräderi utoch inifrån, och tänkvärda äro Förf:s ord, till ursäkt för Gustaf Adolfs motstånd mot Napoleon och hans anhangare: datt, näml. Ryssland sjelf endast 4 är senare, bland skälen till fredsbrottet mot Frankrike, anförde kontinentalsystemet, till hvars upp: rättbållande det 4808, utan krigsförklaring , angrep Sverge, och att det 4812 varande Svenska boJvet rusade in i det krig som då utbröt: icke statens utan för sin egen nyttas skull, mo 4 ——————I— ö — ö— A-2OO-. —— —uk k.G kontant vedergällning (o, blygd!), hvaraf ej et enda öre kom svenska folket tillgodoo (o, harm!) Innehållsrik och af djup betydelse är jemvål der