Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1844, sida 1

det af förbudet mot gemenskapen med s. d. konungens familj; men om det nu blott grundar sig på löftet om skydd af Ryssland för motarbelningen af studenternas köpenhamns-resa? — Hvad resultat Stats-rådets förändring kan medföra, vet man ännu ej. Och i bästa fall är detta dock ej annat än spridda drag af god vilja, skymda af eu och annat mindre lofvande, såsom budskickningen till Upsala mot köpenhamnsresan, och till andra ställen mot representatations-sörändringen — hvilket vi likväl icke vilja tro vara sannt. — Må man då, erkännande allt rätt, men ej heller blind för det orätta, dock ej lita förleda sig af dylika osäkra tecken att prisa ännu ofödda handlingar, och derigenom kanske motarbeta verkliga storverk, i det man insösver fursten i sjelfförtroende, och må han ej låta insöfva sig af smickrets opium, som endast ger angenäma drömmar, men en slö verklighet, hvartill man ofta med fasa uppvaknar, och må vär nya konung isynnerhet genom sin hållning med hänseende till representations-förändringen bevisa hvad man verkligen kan vänta af bonom. Den blir hans pröfvosten; måtte den ej bli en stötesten! — men blir denna hållning vacker och nationell, då vilja äfven vi prisa honom och skatta värt sosterland lyckligt! — En deconsiture för sedermera Ex. Engeström, under ett samtal med Grefve Jacob de la Gardie, beskrisves också ganska naivt i detta kapitel. — I andra kapitlet ger Förf. åter ett prof af sin talang att dramatisera. Ilela samtalet mellan Gustaf Adolf och marskalken Brune, som der anföres och är hemtadt ur Historisk Tafla af Gustaf IV Adolfs senaste regerings-år, bär imellertid ett nytt vittne om Gustaf Adolfs olyckliga blindhet, egensinnighet och ensidighet, som förde .Ke sjelf i, och hans land till randen af förderfvet. För öfrigt är detta samtal ej utan interesse och ganska karakteristiskt, samt innehåller åtskilliga vackra tankar, betraktadt från Gustaf Adolfs ständpunkt. — Scenerna hos Hertig Carl, som följa derefter, äro mindre vackra; men derför ej mindre interessanta. De måla, med skarpa drag, bans, lik en ordenshemlighet slutna, i mörkret smygande skaplynne? — ett svenskt ord, som Förf. fortfarande lyckligt använder, i stället för det från främmande språk lånade : karakter. — Andra uppträdet bekräftar, hvad vi redan förut omnämt, Carls nära samband med förrädaren Cronstedt, med hvilken han, inför den redlige, omisstrogne Gustaf Adolfs och den blinde Stedinglis ögon , under ett täcke, spelte bort Finland. — Transaktionen med den pantsatta diamanten är blott en vanlig följd af penningelörlägenhet, hvari vi veta att Carl alltid var. — På ett ställe klagar ban öfver Gustaf Adolfs: aalnslånga underskrift, ; det var väl, för att vara hans motsats, som Carl sammanträngde sin till några linier. — Sedan tecknas några uppträden på Beckaskog, der prins Gustaf och prinsessan Sophia Wilhelmina (numera Storhertiginna af Baden) framställas, såsom ett par älskliga barn, anläggande en gång af några buskar i trädgården. Skada, att den förre sedermera urartat så betydligt både till det ytttre och inre. Nämde gång tror Förs:n skall ännu finnas på Beckaskog, och deri bar han rätt. Han misstar Å LL III15514å!