Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1844, sida 1

Konstitutionelle?, Minerva, och nya tillverkare af represematlions-förslag yttra, angaende förra constitutions-tskottets pligt att endast följa de sinsemellan olika grunder, som de tre Stånden då uppgälvo såsom deras anmärkningar vid Utskottets förslag, är således en ren osanning, ett srundlagsvidrigt föregilfvande, en mot bättre vetande gjord invänning; och lika ogrundadt, lika söraktligt är påstäendet, att förslaget påtvingats? Siänden; ty, såsom nämndt blifvit: Stånden äga ej rätt att förkasta ett af Constitutions-Utskottet väckt grundlags-sorslag, vid den riksdag det väckes, deräst ett enda Stånd yrkar dess bifallande, och det förstärkta Utskottet, med Rikets Ständers rätt, derefter gillar detta Ständets åsigt. Det inses ock lätt, att en sådan form är den enda, som kan göra det för ett Stånd möjligt, att vinna en för sig nödig förändring i grundlag; ty eljest skulle hvarje sådant bemödande qvälvas af de andra Stånden, redan vid frågans första väckande. Alltså — nu måste somtelige Riks-Stånden öfver nya representations-förslaget besluta, och de måste göra det under de omständigheter, att en allmän opinion förklarat den nuvarande Ständsrepresentationen oiillsredsställande, att Riks-Stånden sjelfva medgifvit Stånds-författningens brister, och att Konungamakten yttrat sig beredvillig att medverka sor bristernas afbjelpande, på lagenlig våg: omständigheter, som mana de jyra Riks-Stånden, att för sosterlandets väl och deras egen ära, göra ett slut på Stånds-representationen och, tillsamman med Regeringsmakten, gifva åt Svenska folket en sann folk-representation. Under sådana sorhållanden måste begge Statsmakternas ställning inbordes och till nationen, vara af den betänkligaste art. Regeringen, stående emellan en stark, en sund, upplyst och till handling färdig folk-anda, och en i hela det öfriga Europa redan utdömd och förvisad Ståndsanda, mäste vid hvarje steg, som skall tagas för landets väl eller i folkets angelägenheter, känna sig besvärad, hindrad, paralyserad. Hon finner icke hos nationens så kallade ombud det sanna uttrycket af folkets tänkesätt, af dess behof och önskningar. Folket, som icke finner sina angelägenheter, i sin anda, vårdade af de så kallade Ombuden, hvilka endast äro antingen sjelfgjorda, eller af några få sgenom egna interessen, med företrädesrättigheter och uteslutande privilegier från folket sig skiljande) hlasser ralda fullmäktige, känner obelalenhet, och ser, huru alla dess bemödanden för ett trefligare sambällslif, för upplysning och völständ, stranda emot Stånds-andans egoism och liknojdhet för det allmänna bästa. Folket finner, att hvarje Svensk mans uråldriga rätt att framföra till sin Regering sina önskningar, och den lofven, som våra grundlagar lemnat, att yttrande-friheten oct offentligheten skola vara dess rättighet och dess värn, endast äro bländverk, så länge den all männa rösten förskallar i rymden, och icke åger en tolk i den lagstiftande och beskattande Stats makten. Folket känner, huru detta gått si långt, att till och med dess allmänna tänkesätt högt uttryckt af tusendetals röster, bevittnadt a tusendetals underskrifter, förnimmbart i alla des handlingar och åskådligt snart sagdt i hvarje an