Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1844, sida 1

telse eller fördömelse, hvilken i och för sig är nog kinkig och faller ned till den plattaste orimlighet, om man fager det ställe, hvarifrån ifrågavarande lära är hemtad, efter ordalydelsen, förbiseende den bild, som deruti ligger, har vår. Kyrkohandbok visligen asgjort på det sättet, att den, genom en vilkorliz absolulion, endast begagnar den förra — låsenyckeln. ben senare — bindenyckeln, hvilar numera ej i någon enskilds hand, utan är ölverlemnad åt den allmänna lagens varsamma behandling. betta är en lycklig följd af tidsandens strälvan att störta allt prestvälde, som vill höja sis till auktoritet öfver själarne. Och det förnuftiga i ett sådant sätt alt afgöra frågan inlyser dess hl arare, ju mer man vänjer sig att betrakta presten säsom en vanlig menniska, en Guds ords tjenare, och icke såsom ett högre väsende, ställdt som en föreningslänk mellan himlen och jorden. llär behöfver man väl knappt nämna, att prester finnas, hvilka, i strid med Chrislendomens och den derpå grundade kyrkolagens anda, ännu begagna den namla påfviska formeln. Men som de hafva en serdeles vördnad för bokstafven och kanske en billig fruktan för sin krage och kappa, ändra de vanligtvis icke sjelfva absolntionssormeln, utan sluta skriftermålet med den tröstande underrättelse till alla icke rätt omvända kommunikanter, att de binda dem i deras synder, och i trecnighetens namn afkunna dem en evig fördömelse. Det obehöriga, ochristliga, omenskliga i ett sådant förfarande behöfver inga kommentarier. Man erinre sig blott att Gud allena är den som synder förlåter, äfvensom att nattvarden är en evangelisk måltid och ingen svaflingsprocessvi vilja derföre blott något skärskåda deras motiver. Att dessa äro helt andra än det rena christeliga nilet ligger i öppen dag. För att så länge som möjligt kunna rädda den usla qvarlesva af presterskapets omedelbara inflytande på massan, som ännu återstär efter de hatholska tiderna, mäste det ingå i våra Jesuitiskt-stationäres interessen att hålla folket i den största möjliga okunnighet. Så länge de opåtaldt få lära att folket står i ett förhållande af tacksamhet till dem, såsom invigde i Guds rikes hemligheter, då de afkunna syndernas förlåtelse, äfvensom att de föra Guds talan, då de sänka sina åhörare till nedersta helvetet ; så länge folket låter skrämma sig från all sjelfständig eftertanka genom deras ständiga hotelser om den eviga eld, som skall I bränna hvar och en, den der vågar betvilla en hokstaf af den besynnerliga lära de utpinat ur Christendomen; så länge skall det ock lyckas dem att sätta en temmeligen stark bom för förnuftets framsteg, för upplysningen, den de kalla djesvulens verk. De hafva håruti elt nästan lika godt medel sör sina planer, som det katholska U i förbudet för alla icke prester alt läsa bibeln. Detta kunna de väl i all deras allsmå iktighet icke hindra, men, tydande bibeln ester sin beqvämlighet, Jägga de denna till grund för silt moderna aflats-krämeri. Ingen af dessa herrar måtte väl vara nog dum att tro, att man kan skrämma menniskor till himmelen ; deremot är det ögonskenligen mycket lättare att skrämma bort den smula förnuftighet, som är nedlagd hos den alldra ensaldigaste prestdyrkare. Och spvad betyder det att menniskor evigt vandra i E