Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1844, sida 1

sregatten som i det samma sicks i sigte, skallade vidt ölver vågorna. Paul Jones sände sin Steward ned i kajutan och lät bedja sina gäster stiga upp på däck, och skickade en annan ned i arkliet för att upphemta den fängne köpmannen. Stlraxt derpå voro de alla församlade deruppe: den gamle Blawerpoult, hans bustru, Moliy och Ralf Sorton samt Willby, den nedslagnaste bland hela sällskapet. Kaptenen fattade genast den gamle Skottens hand, skakade den bjertligt och sade: förlåt mig Herr Blawerpoult, om jag sororsakat er en orolig, obehaglig dag. Men emedan jag en gång blandat mig i era anaelägenheter, hvilket jag af pur glädje öfver alt så oförmodadt råka er ej kunde underlata, så var det mig omöjligt att bandla annorlunda än jag gjorde. Godt, godt, Herr Jones, svarade Blawerpoult, hvad som skedt står ej att ändra och derom behöfs således icke att tvista; men hvad vill ni nu företaga med oss arma menniskor? Det skall bero af er, Blawerpoult, svara de Jones lisligt. Ni var far mins gamle vän, ni hölt af mig som barn och ni känner mitt löfte till Molly att komma tillbaka och gifta mig med henne, om bon vill ha mig. En hederlig man, sade den gamle ollvarsamt, har fått löfte om Mollys hand. Men honom vill Molly icke hafva, fortsatte Jones, och han har afsagt sig henne. Ar det icke så, Herr Willby?? Ja, sade Willby harmsen, och jag önska de jag aldrig hade sett henne. Jones hade fattat Mollys hand och kände den