Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1844, sida 1

darra. Nu min Moliy, sade han, hvad förhoppninzar kan jag göra mig? Inga! om hon vill vara mitt barn, ropade Blawerpoult häftigt. Huru kan hon tillhöra en man, som bekrigar sitt sådernesland, som i denna dag endast genom Guds allsmäktiga visbet bindrats från begåendet af ett förskräckligt ibrolt?? Dåraktige gubbe! sade Jones mildt, låt henne ej böra sådant tal; men på ditt vis har du blott allt för rätt.? berpå tog han ånyo Mollys hand och såg länge på benne. Jag finner, sade han, att du glömt mig och icke hållit de loften om kärlek du som barn gaf din gamle lekkamrat. Allt detta har au sörgåtit och darrar for hans blodbesudlade band.? Han försank derefter på en stund i djupa tankar, men plötsligt upplyfte ban hufvudet, ett leende svälvade på hans läppar och (ban sade: var icke rädd, Molly, du vet väl vatt jag önskar ingenting högre än din lycka, och den vill jag hjelpa dig fill alt finna. Hr Blawerpoult, fortfor ban, här stå vi 2 olyckliga älskare; men jag har svurit att Molly icke skall. gå härifrån utan man, Således mäste las fria för en antian. Här är Herr. Sorton, Jen ung, dugtig karl, som har min aktning och Mollys kärlek. Se icke så ond ut, Herre, och betänk er väl; det skulle göra mig ondtatt uppehålla er, ty der borta kommer en pojke för fulla segel, som skall hålla allvarsamt bröllopstal för oss. Mollys utstyrsel tager jag på mig. Här äro 2000 för alt uppsätta hennes bo med. Han uppdrog ur fickan och lemnade Molly