Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1844, sida 1

vilde sällarnes blickar hvilade med sörnsjelse på hans gestalt, hans glada, segerbebådande anetsdrag; till och med hans rika, blå guldstickade rock med de stora epåletterna, hans fjederbarett och det korta, breda svärdet med guldsästet, förorsakade de väderbitne bussarne så mycket mer glädje, som de i sina neåljärade jackor kände sig ärade genom en sådan glänsande anförare. Den underbara makt Jones utöfvade lät sig först riktigt ses när han upp trädde bland sitt folk. Den tankan skulle lätt uppstätt att sådane varelser endast skulle kunnat hysa aktning och fruktan för en vild, blodsudlad jätte — och till en sådan gjorde ock ryklet Jones — men de böjde sig yda djupa re för hans skönhet, emedan de visste, att bak. om denna fina leende yta bodde en jättes an da och kraft, att denna blomstrande iirliga ge stalt utfört bedrifter, endast möjliga för er bjelte och en lyckans gunstling, och sHund; var det för andens hemlighetsfulla makt all: dessa trotsiga män böjde sig. När Paul Jone skred genom leden, var ett leende, en blick a honom tillräcklig att hänrycka den sträfvaste når han här sade ett ord, der utdelade ett be röm, der gaf en befallning, som alltid vittna de om en vida mer än vanlig klokhet och er farenhet, och när han derpå pekade på kustei och sade: nästet ha vi visserligen ej brän upp, men alla mössen äro utkrypne ur dera häl, för att skåda kattens tuktan; dock se jag på er, gossar, alt ni skolen bruka er klo med besked och äta andstek till desert i dag! då blef der ett jubel och ett skratt på hel skeppet, och hurraropen, hvarmed man hälsad