Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1844, sida 1

ning. Ällt detta besannar sig i hvad som skeft, svenska nationen stär, genom Geijers tilltag, nåra nog vanhedrad inför verldens ögon. Och honom skulle ej det största ansvar drabba? Honom och om honom skulle man ej våga säga sanningen, derför att han en gang baft eft stort namn. 01 sörbländade af namn och ljud, af lysande såpbubblor förblindade mensklighet! Skall sanningens språk få namn af att depopularisera och i botten och grund nedrifva en mans existimation? Har han ej gjort detta sjelf, mer än några reflexioner deröfver kunna göra? I annat fall kunde han ej heller skadas af, hvad som sades. Men, hvem vill skada honom? Ingen. Man blott vill lata honom känna hela vidden och djupheten af sitt felsteg, som ingen öfverilning, ingen hetta kan ursäkta, då han många veckor, ja, månader haft tid alt besinna sig på, hvad han ville göra; ett felsteg, större i samma män, som han sjelf gälde såsom stor, djupare i samma mån, som han sjelf stod högre. och hafva vi dervid, i vissa ögon, låtit föra oss något för långt af vår patriotiska värma, af vår smärta, att till den grad bafva bedragit oss på Geijer, så bedje vi all anse det endast såsom bevis på vär harm att, genom honom, se våra landsmän så nedsatta i andra nationers, särdeles i våra skandinaviska bröders ögon, på vär lifliga fosterlandskärlek, på styrkan af våra skandinaviska känslor, och på huru högt Geijer fordom stod i vårt hjerta! —