Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1844, sida 1

förmå verka på Ständernas sammansättning; men om de ock lyckas, torde en hämnande Nemesis ändock rubba uträkningen och segern blifva folkets. Det synes mig al allt, som den ej vore oviss, ehuru den kan dröja — ty isjelsva dröjsmålet yppas ett behof af alt söra ansträngningen så afgörande, att allt motständ blir omöjligt. Vill icke Regeringen nu inse visglsen af att få grundstenen lagd till den nya organisation, som tidens kraf gör alldeles nödvändig för vårt samhälle — vårt så länge — så alltför länge försummade samhällsskick, så gör den sin ställning så svår, så osäker, att ingen med visshet han förutsäga utgången, och efter all anledning går den då för alltid så ur rätta kosan, att den snart, skiljd från fosterlandets allmänna inleresse, ser sitt eget helt och hållet aslägsnadt från det. Då är sedan all återgång omöjlig, och — slutet är då ej längre tvifvelaktigt. Ibland de dåraktigaste försök, som göras, för att besegra det hvilande representations-sorslaget, naturligtvis de oberäknade,,som grunda sig på rena osanningar, sådana, som vissa tidningar och författare framkommit med, men som genast låta sig vederläggas, är den nu allmänt omtalade planen, att skylla på Andra Kammarens alltför litet konservativa krafter, och bemödandet att öfvertyga folket, att Konungen bör bafva rätt att tillsätta en stor del af den, för att ej beböfva sjelf nyttja sitt veto mot de valda representanternas nyhetsbegär och maktinkräktnings-förehafvanden. Man inser då ej, att, med våra öfrige sorhållanden, en nödvändig följd skulle blifva af en sådan sammansättning, att Embetsmanna-interesset blefve alldeles öfvervägande, folkets lagstiftning och beskattningsrätt lagd i Embetsmännens händer, och större olyckor ådragne Samhället, än sjelfva Stånds-formen numer kan vålla! Man betänker ej, att hela denna andra kammare, ämnad alt upplysa och hejda, mera än att tvinga och motstä, blef antingen en verklig faction, emot Regering och folk gemensamt, eller ock — besegrad af allmänna opinionen, en så föraktad, så obetydlig myndighet, alt den ej en gång kan uppfylla ett enda af de ändamål, hvarföre två-kammar-fördelningen antagits och således komma att mera skada än gagna de interessen, för hvilkas skydd den blifvit ämnad. I allmänhet låter det knappast förklara sig, hnru vederbörande skulle kunna vara nog bliuda att förbise, det de genom dylika små beräkningar och plåner, aflägsna massans af folkets tillit och förtroende, samt att de, under det att de söka smeka några bordsoch klassinteressen, några fördomar och barnsliga rädSlor, sprida oro och obelåtenhet hos hela folket, samt ställa den splittrade Ständs-representatiouen så i lufven på hvarandra, att en lugn och lycklig förlikning knappast blir möjlig. Men kanske skall nationen vara nog lycklig, satt se besinningen i tid segra, genom solk, klassernas eget sunda begrepp, om hvad deras frid tillhörer. Vi böre alla önska detta, och ej spara våra bemödanden för detta stora mål.