Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1844, sida 1

norska bröder, hvilka senare äfven tänkt derpå att sammanträffa med dem i Köpenhamn, inför Norge, Danmark och Sverge, inför Europa och hela den bildade verlden, som utan tvifvel baft och har ett öppet öga för de sköna, andiga rörelserna i norden: men hur stör den kungliga budbäraren, Professor Geijer, för detta öga, heldst efter den authentika berättelsen öfver bans senaste förfarande i denna sak? — Kan man tänka sig någonting mera oskickligt, någonting mera plumpt, någonting mera dumt, än hela detta förfarande? Och rätt, fullkomligt rätt hafva de misshandiade Herrarne gjort, som refererat det så väl inför t. f. Akademie-Kansleren , som inför Allmänheten ; ty den som så blottställer sig som Herr Geijer, förtjenar ingen skonsamhet, aldraminst då det är frågan om ens egen exislimation. vi skulle blott önska att en Wallin ännu innchade Erkebiskopsstolen! — Men har då ej allenast snillet, utan t. o. m. sjelfva förståndet ölvergilvit Herr Geijer, eller finnes det ett slags dilirium tremens, förorsakadt genom dessa organers ösverspånning? bet är det wmildaste man kan tro om Herr Geijers uppförande vid detta tillfälle. Man skulle eljest kunna tro honom lifvad af någon rysk anda, för att ej säga ryska rubler, så fullkomligt ryskt har han burit sig åt under det inqvisitoriska förhöret med de föregifna direktörerna för köpenhamns-resan, så fullkomligt har han handlat i ryskt interesse och på ryskt sätt, att man just tyckte sig se knutpiskan i hans band; men visst ej, såsom en rysk minister, ty den vet nog att gå fint till väga, utan just som en äkta rysk knekt, och som hans anseende nu är ohjelpligt fallet, ej allenest vid hvarje skandinavisk akademi; — ty huru vill han efter ett sådant uppförande kunna vara lärare och förebild för ungdomen? — utan i hela Skandinavien, ja, i hela den öfriga verlden, så råda vi honom att taga tjenst i Ryssland , heldst vid något regimente. ber kunna hans faconer passa, men ej på en akademisk larostol. Det är likväl med högsta smärta, som vi uttala dessa skarpa sanningar, hvilka dock Geijers eget samvete bör säga honom, om det ej är alldeles sörhärdadt. Jemföre han blott sina tal till danska studenterna i fjor med sitt handlingssätt nu, och han måste vilja sjunka i jorden af blygsel. Hur har han representerat sin honung, hur har han bemött äldre studerande, och aktningsvärde män och lärare vid Ahademien? Som en dame de la Halle under franska revolutionen. Vi veta ej någon mera träffande liknelse. En berusad drinkare på en krog kan ej såra ett mera obyfsadt språk, ej uppföra sig otympligare än Herr Geijer, då han säger sig föra sin Konungs talan: ell. M. skall ej göra er det nöjet att blifva politiska martyrer.o — elag är ingen afsichör, ingen theaterdirektör. o — abet förstås, ni har intet politiskt syfte med er resa, men när pi kommer till Köpenhamn låter det nog helt annorlundas; — 0. s. v. Sådane voro de pig-uttryck, hvaraf Prof. Geijer, skalden, talaren, tonsättaren, historieskrifvaren Geijer betjente sig, nära nog mot sina likar. Skulle någon tro det? Skulle han tro det sjelf, nu sedan ifvern troligen svalnat, om den ej blifvit sporrad af alltför onaturliga medel. Och dock är det sannt. Vi hafva ej mera några ord der