Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1844, sida 1

till ett gapskratt. om ni icke vore en ung, oerfaren menniska, måste man straffa er för dylika yttranden om ert sådernesland. Detta röfvarepack, som snart nog fär dyrt betala sin fräckhet, skulle sända sina eländige skepp ända till England, hvars kuster och hamnar försvaras af verldens mäktigaste flotta? Inser ni ej sjelf vansinnigheten af era påståenden? Ni ser mig snarare ut som en flicka än som en sjöman, och era händer, så små och hvita, äro sannerligen icke skapta för sjömannens grofva arbete. Ni skall förr än ni anar få erfara att jag är sjöman, sade främlingen leende. Godt, Herre, godt, mumlade Willby oel betraktade honom hotande, jag vill icke störa lugnet i detta hus, ehuru jag, såsom ko. nungens edsvurne fredsdomare kunde vara för: pliktad, att i morgon anmäla eri Xhitehaven En sjöman är ni imellertid icke. Willby satte sig härpå likgiltigt vid bordet j vände den oförskämde unge mannen rygger och sade: de der Amerikanerna äro ändå br stortaliga. De halva utfärdat en proclamalion i hvari de srusligt väsnas ofver huru man be handiar deras sangar i England. I stället fö att vara glada, att man ej hänger dem son rel beller, utan sätter dem på pontoner, der d bespisas med comissbröd och kälstockar, klag de öfver omensklighet, öfver kränkning af mer visbooch folkritt, och hota till på köpet me repressalier. Med vilda, hotande blickar, riktade på tal: ren, svarade främlingen: Vid Gud ! vore icke n som söker att försvara denna omensklighet, vär