Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1844, sida 1

rent andiga iden, utan nödvändiat vilja neddraga den i politikens dimmiga, materiella sfer, der ynglinga-aldern ingenting bar att göra, och derför ej någonsin frivilligt beger sig dit, samt ej heller någonsin befinner sig deruti, om den ej, såsom nu, af oskickliga händer, med våld drages dit, eller också politikens sfer, genom sanningens ljus, någon gång så klarnar och höjer sig, att den sammanträffar med dunstkretsen kring ideernas verld. Och lyckligt vore det visserligen , om ett sådant tillstånd permanent inträdde, så att äfven det renaste ideal trifdes och förverkligades i politikens verld; men till dess lat ungdomen vara i fred i sin luftiga rymd, låt ande ostörd möta ande, i detta deras gemensamma sådernesland; den ämnar ej på något sätt störa politikens, af materien inskränkta, allt andigt qväfvande kalkuler. Men ho vet, om det ej ligger i planen hos den finaste af alla politiska kalkulatörer, ryska kabinettet, alt genom obehörigt inblandande af sitt materiella interesse i den andiga skandinaviska frågan, här och der, väcka ond blod, för att sedan få tillfälle att sjelf aftappa den, och sedan leda den deraf utmattade, försvagade, i sitt ledband. Derpå har man förr haft exempel; men just derför horde vederbörande ha så öppna ögon, att de ej läte bedraga sig af det vackra fredliga skenet, ännu mindre sjellva begagna sig till det infernaliska spelet. På det sättet begagnade framstå ju bemödandena emot den skandinaviska ideen i en rält vacker dag; Gud låte den ej vara den sanna: då den deremot, om den obehindradt fått utveckla sig i sin första renhet, blifvit det skönaste andiga brödraförbund, utan allt sammanhang med, eller beroende af politiken och dess former, alldeles så som religionen, jordens brödraförbund med himlen, tidens med evigheten, menniskans med Gud, som sjelf uppenbarat sig som dess broder, borde vara. Ja, sannerligen betrakta vi ej den skandinaviska ideen, såsom fosterlandskänslans religion, och Sverge, Norge och Danmark, utgöra också blott ett enda fådernesland för alla dess innevånare, alla dess barn, och heta, med ett namn, Skandinavien, det urgamla fosterlandet för alla Skandinaver. Upsala studenter hafva äfven gjort allt, för alt häfda dessa heliga namn, och bevisat sig vara lifvade af den sanna skandinaviska andan, i det de, så snart någon utsigt visade sig, att, utan att handla mot sin Konungs önskan, realisera ett besvarande af de danska studenternas brödrabesök i fjor, skyndade att bereda sig dertill. De ansågo sig, nämligen, till följe af Landshöfd. Kråmers och Prof. Geyers egna ord, missledda i detta hänseende, då de förra gången utströke sina namn på listan för Köpenhamns-resan , och omfattade derföre med ifver det tillfälle, som erbjöd sig att godtgöra detta misstag, genom deltagandet i en föreslagen enskild färd till Köpenhamn, hvilken dock beklagligtvis å högre ori väckte lika mycket misstroende och missnöje. som den förra, och föranledde högst obehaglige demonstrationer, samt det offentliga förkunnandet af Konungens önskan deremot, på ett sått imellertid, som bör vara lika sårande för honom. som för deltagarne i den föreslagna resan. Stu denterna stå imellertid, genom det som förefallit, fullkomligt renade inför sina danska oct