Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1844, sida 1

nung ulan fara skulle våga försöket att rubba den en hårsmån ur sitt ställe. Och just emedan det lystar mig att se, om traditionens ord äro sanning eller lögn, är det, som jag nu påkallar Polismyndig :hetens hjelp i spänd förväntan, huruvida den skall kunna något förmå mot en man, som är i konangens stad och ställe, mot en man, som jag seit bära alittrande sijernor och grann na band utanpå det yfserborna bröstet; men som jag äfven sett stå på öppen gata med spillrorna af den på min halfnakna kropp sönderslagna käppen i hand. Vidare har det som ett elektriskt ljungeldsslag flugit från mun till mun och äfven nedträngt till torslighetens boninzar och hjertan: hurusom vår Allernådigste Konung till sitt valspråk tagit tvenne ord. hvars beiydeise också vi, medlemmar af de sämre klassernal, förstå — om jag ej irrar mig, äro dessa ord: Rätt och Sanning. Atminstone voro just dessa ord det försia, som vid denna stads tullport bland ett troget och älskande folk mötte konungens öga, då han hedrade ech lyckliggjorde oss med sitt besök. Nu Iyslar det mig äfven att se, om Konungens ord hafva något i landet att belyda; det ivstar mig se, om lagen har makt nog alt näps den, som, ehuru i honungens stad och ställe, tyckes vilja trampa andemeningen af Konungens ord till dess folk under fötterna, för att göra godtycket gällande, der Rätt och Sanning borde gälla, och s ålunda afvända folkets kärlek från den styrelse, som blifvit oss gifven för att hålla godtyckligketen och makifullkomligbeten inom de gränsor, en fri och lagbunden samhällsforfattning utstakar. Slutligen har jag från min tidigaste barndom hört förtäljas, att vi Svenskar lefva i ett fritt samhälle. I min ensald har jag om slriheten haft det begrepp, att srihet vore det: att individerna, som lefva och verka i ett samhälle, hade genom mensklighetens sramatshridande under årtusenden kommit så långt, att de gjort den genom lagen uttryekta allmänna viljan till sin enskilta vilja, med hvilken de handlade i öfverensstämmelse. Såsom conseqvens häraf följde nu helt enkelt af sig sjelf, att jag hittills anselt den kränka samhällets frihet, som bju dit till att ställa sin enskilla vilja öfver den allmänna, d. ä. öfver Lagen. Nu lystar det mot mig all se, hvad begrepp Polismyndigheten gör sic om saken, och huru den vill ruhricera det mig föröfvade våldet, på det vi, som tillhöra der såkallade sämre klassen, ma erfara, om armslyrka är sedlig frihet, och om deras godtycke som för ögonblie ket hafva makten i häänder, år likhetydande med Rätt och Sanning. Öppen talan i måälet förbehålles. Götheborg den 5:le Juni 1844. J. PD. Forsberg, i lära hos klattmahare Thoren.