venster, lastsåäkiningar utan all ända, kuriösaj! idäöer ulan rim och reson, och slutligen en naiy okunnighet i språkets behandling bevisar, alt denna artikels upphofsman står på ungefär Samma linia som nämnde beryktade författare. För att begagna författarens eget bildlika uttryckssätt, i äro löjligheter här skepptais utsi ädda, hvari man har mycket svårt att uppleta f förnuftets korn. Det vore i sanning en otacksam möda, ; att till alla delar nagelsara med denna besynnerliga artikel. Vi åtnöja oss derföre, att emot densamma göra en och annan anmärkning. Författaren dokumenterar sig såsom Botanist. Han talar om ett träd i Bohuslän ech Westergörhland, hvars frön flyga till Götheborg och i dess goda jordmån rotfästa sig, och der man innan kort ej skall komma att se skogen 0 bara trän. Förklaringen kommer sen: bilden uttrycker, alt tiggeriet förskrifver sig från Bohuslän och Vestersöthland. Del är naturligt, att dessa provinser, såsom de närmast liggande, mäste gifva den största tributen af hjeipsökande. Delta utesluter dock ej den sanning, hvilken erfarenheten i fullaste målt styrker, att nära nog från hela vårt fattiga land oupphörligt komma och gå skaror af hjelpbehösfvande, tiggare i allmånhet och barntiggare? — for att tala medi citation — som, utan arbetsförtjenst och arbetsförmåga, åtminstone för tillfället, ligga enskildlia barmhertigheten till last. — Författaren anmärker, alt sattiglomen på detta vis uppslukar svälmågan. Att detta onda har ett korrektiv i efverdristen, d. v. s. i sig sjell, då sattigdomen uppslukat välmågan, säger han, är en lycklig sanning. Det lyckliga inse vi ingalunda. Lyckan må qvarstå för författarens räkning. — flerr E. gör de välmående en särdeles vacker komplimang. Han påstår ej mer och ej mindre, än, att de genom finare tjusveri sammanskapat ( ) sin förmögenhet. Detta är stroli-en ej hans mening, utan har förmodligen tillkommit genom obckantskap med reglorna för språkets or 1! ställning. Skola vi för denna orsak ursäkta honom, så kunna vi dock aldrig ursåkta, att han har tagit pennan, då han så litet förstår att söra den. — bet skulle vara oss rätt angenämt att få veta, hvad författaren menar med det påståendet, att supplikanten s(tigearen vrider sig på! financernas, tjensternas och protektionernas väåg, äfvensom, hvarföre han anser för så farligt eller mindre rådligt, att nu genast utrota pauperismen.? Kanske har författaren här tänkt på dej mån a träden, hvilkas skugga han troligen älskar, oaktadt de bortskymma hans utsigter. — Rörande förnuftets grundande på Guds ord, fi vi upplysa, att förnuftet står på sin egen; botten, fullkomligt oafhängigt af den positiva religionen, hvilket alla tänkare hafva bevisat, som. egt det förra, men saknat det sednare. Att förnustet i trossaker måste söka sin högsta förkla-! ring i ljuset af ordets gudomliga uppenbarelse, är en sak för sis, som ej hör hit, och som behöfver silt eget kapitel. — Yuerligare gilver förf. hårvarande sattiginrättningar en slång, då han påstår, att de lemna understöd åt mången, som ej tarfvar det. Obefogenheten af anmärkningen torde ej vara svår att bevisa, då kändt är, att var stad är berömd för sina många och väl organiserade inrättningar för lidandets barn. Från denna beskyllning rede sig författaren så godt han kan. Efter en erbarmligt lång och tråkig ingress kommer nu författaren fram till sitt egentliga ämne: organisation af en ny fattizvårds-inrättning. Ifrån hvilka förnuftiva grunder förf. här utgår, kan man se, då ban påstår, att en tjenstepersonal af 4 man måste aflönas med 3,500 Rd.; en summa så stor, att dermed, enligt hans egen beräkning, bartat 100 orkeslösa hjon skulle kunna underhållas. Sannerligen, en sådan tjenst som den löreslagns, skulle vara värd att eftersträfva till och med af en Major utan pension. De fattiga, alla, som bo under tak eller i källare, skulle efter denna theori fördelas i fyra klasser, bestämda efier individernas större eller mindre arbetsförmåga. Den första af dessa klasser skulle utpensioneras, i likhet med hvad vid fattigförsörjningen härstädes till en del sker. Hvad man skulle göra af andra klassen, nämner författaren ej; blott det, att de skulle hafva 2 å 6 Rd. i manaden, hvaraf hälften skulle bestå af bly-valeurer, från 4 sk. till 24 sk., hvilkas pregel hvarje vecka skulle förändras, Tredje klassen utgöres af arbetsföre, hvilka förf. föreslår böra användas, karlarne ati busa ved, hvilken skall nes i kubikn hlte slå sönder sten I j 1 1 j l j