Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1844, sida 1

Dörren öppnades och nu inträdde en man, hvilen Blawerpoult hälsade med de orden: god ston Master Willby; men orden stocknade i valsen på honom, tv han såg framför sig en rämling, som icke hade den aflägsnaste likhet ned den önskade mågen. Den obekante, som var af en smärt och nistan fin kroppsbyggnad, bar en vid och tjock sjömanscavaj. Hans gäng var lätt, hans bröst höghvälft, bufvudet bar han stolt på sina skuldror, och detta hufvud hade i sina veka och regelmässigt formade drag något zirligt skönt och dock utomordentliet tilltagset och djerst. Nar han aftog hatten, föll hans bruna, lockiga hår, som icke enligt tidens sed var sammanflätadt i en hårpiska, ned öfver pannan och dolde nästan de skalkaktigt spelande ögonen. Ett intagande leende sväfvade på hans läppar, och denne sköne yngling hade lätt kunnat passera för ett förklädt fruntimmer, om icke hans kraftiga, manliga stämma vederlagt en dylik förmodan. Om förlåtelse, herre, sade ban, sör det en trött vandrare faller er besvärlig. Jag gick för bi, såg ljus här, steg in, och som jag är al deles främmande här på orten, och storm oct I mörker äro lössläppta, tar jag er godhet i an språk för alt visa mig vägen till White haven. I Det är en knapp half mil, sade Blawer poult, men en besvärlig väg. Eftersom ni å trött, så sätt er, och om ni ej har bråttom, s hoppas jag här snart kommer någon, som se dan går med er ända till staden. Fremlingen tackade, aflade öfverrock och hatt