Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1844, sida 1

— —— ———— T——— börjar äfven med hw, eller ett hörbart el (w). Men en narr, säger ordspråket, kan fri sa mer än tio vise kunna besvara, och en menniska kan fråga mer, än som kan besvaras af tio öden. Det gifs ej plågsammare väsen i verlden än nutidens ode! fordom hade hvarje folk ett öde och hvarje land ett genie; men nu ha hvarje symamsell sitt öde, och i hvarje barnvagea ligger ett kraft-genie — in spe. Hvad maste icke det stackars ödet afböra för frågor I och hur måste icke detsamma, liksom ingen, vara skull till allt, som gores af någon. Om en kokspiga låter hvar söndag kall steken blifva bränd på ena sidan, så är det hennes öde; och råkar en stackars kammarpiså att blifva mamma och amma, så hur straxt odet spelt henne det sprattet! det stackars ödet far visst hvar dag stisa upp en timme före dag, för att afhora de frågor, menniskan har rätt alt göra detsamma. Menniskans penningar — det är hennes öde; och detta fickode är ödets skönaste uppaill. llVarje menniska bär således sitt öde i sickan; och om nagon känner i sin ficka, och finner der intet öde, så är det det sväraste ödet! det svaraste är ock; — om menniskan sorvärlvat siz en smula öde, så kommer strax en en god vän och såger: var så snäll och låna mig på fjorton dagar något af ditt ode! Man kan knappt tro, hvad man i detta afseende finner för ett liflist deltagande i sitt öde! men begär man efter tidens förlopp sin smula öde tillbaka, så erfar man det Karmli