— — — ———————— begrafver hon sin blomstrande ungdom, vid 24 ar begrafver hon sin första kärlek, vid 50 si tro på menshligheten, vid 40 begralver hor sina förhoppningar, vid 50 begrafver hon re dan sina önskningar, vid 60 begralver hon ef. ter hand sina fem sinnen, syn, hörsel o. s. v och alltså ör menniskan jemt dödgräfvare, mer tänker dock sällan på döden; och hvarje erin. ring om hennes ålder liksom sorskräcker henne, och frågan: huru gammal är ni? före faller henne liksom frågades: när skall jag f: det nöjet, att gå i likprocession efter er? På andra sidan grafven möter oss äfven tven ne frågor: den hämnande Engeln frågar: bui har ban lefvat? men den milde förbarmaren frågar vidare: bur har ban dött? ty har tager den ångerfulle döendes sista tårar oct aftvår med dem alla synder, som äro teckna. de på lefnadstaflan. Derföre borde man icke skrifva några lef. nadsbeskrifningar, utan endast dödsbessarifningar, ty hvad är en biografi? en lesnadsbeskril ning? en, som icke har nagot att lefva af skrifver, för att få att lefva af, en lesnadsbe skrilning öfver en menniska, som icke hade något att lefva efter. En icke så ointeressant fråga är: hvarför våra nuvarande författare så mycket frukta för döden? Emedan de skulle komma på andra sidar grafven alldeles tomhända; ty menniskan med tager dit endast sina goda verk. En ännu kitsligare och snätjande fråga är när man frågar: Hvad skall verlden säg Iderom??