m ej blifvit döpt af någon andans man ut et rätta fårahuset utan af en helt vanlig evan elisk prest, — sväfvade i så stor fara, i er idan sjålavjåda, att hon ovilkorligen måste lat: öpa om det af någon Sulphurius af den rätt: llen, sävida det ej skulle blisva evigt sordömdt vad tyekes om dylika resultater af de andlige emödanden? be äro i sanning på samme äng håde ömkliga och löjliga, men äfven a en beskaffenhet, att en rättvis ovilja bord abba upphofven till allt detta elände. Y afva visserligen hört af personer, hvilka sökö ll att försvara våra läsareprester: att fysiska saker mera än andlig oro varit vållande till sjellmord, vi för några veckor sedan omämnde och ansågo motiverade af springande till utidens helige — ja man har invändt, alt hos n sem blifvit obducerad, bjernan bade sullkomgt ystat sig. För vår del tro vi visserligen alt seriet ej slår rot i någon annan jordmån än hvilken en sjuklig disposition föresinnes. — Vi o tvärtom öfvertygade om att ingen annan ir läsare än den som till kropp eller själ på ett elr annat sätt är ofärdig — men just med svagheten h bräckligheten bör man fara varliga fram. I rigt är det ju belt naturligt att läseriets syra all göra en hjerna till ost som det finnes dast en aldrig så liten sjuklig disposition hos. iseriet går som en Schakal i den allmänna fdepressionens fotspår och liksom detta vidrirofdjur, lefver läseriet på hvad andra civiationens mäktisare odjur mördat: pa halftina as, som det sönderstiter med sina rof5 ); urs klor.