Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1844, sida 1

måste fyllas från utlandet, måste ju Bankens silfver åter anlitas. Atgärden verkade ju då tvärt emot sin ursprungliga mening och man bade, för alt nyttja författarens egna ord, arbetat sig än djupare ned i moraset. Till stöd för sin åsigt säger författaren att det är tanklöst klaga öfver penningebrist och påstå att nu mera än någonsin penningar kunna erhållas emot låg ränta, endast god säkerhet presteras. — Detta må vara förhållandet i Stockholm och Götheborg, för lån på korta tider; men det är icke förhållandet i landsorterna, särdeles då frågan är om lin emot inteckning i fastighet. — Insändaren åtager sig äfven med exempel slyrka alt lån emot inteckning i sasligbet, under halfva värdet af panten, då laga värdering eller sista köpeskillingen tagits till zrund, icke kunnat erhållas, om alven 6 procents ränta erbjudits. Men är då penningetillgången så säker? Om den verkligen förefinnes, kunde den ej vara tillkommen genom den stillhet som för ögonblicket räder i handel och bruksrörelse, så att dessa näringsgrenar ej använda sina vanliga hapilaler? — Så är atminstone insändarens tanke, och befinnes den riktig, är den omskrikna penningetillgangen blott tillfällig och öfvergående. Ålt under sådana förhållanden basera derpå en så djupt ingripande mesyr som ett strypsystem, torde i det närmaste vara lika tanklöst som alt klaga öfver penningebrist. Om det motsatta systemet valdes och rörelsekapitalet ökades, skulle snart följderne visa sig på våra näringar och vårt åkerbruk, som ännu ej fylla landets behof och ytterligare fordra förskotter. Produktionen skulle snart lemna öfver. skott, som jemkade Export och Import. De ädla metallerna återvände således af sig sjelfva utan rubbningar och för det allmänna skadliga omhvälsningar. Insändaren anser en jemnsörelse, hos oss och i andra länder, emellan rörelsekapitalet och folk. mängden, särdeles om vårt lands geografiska be skaffenhet tages i betraktande, vara nog att hevisa otillräckligheten af vart örelsekapital. För genomförandet af denna sats vore dock mer at orda, än hvarlill en tidningsartikel lemnar ut rymme. Men om vi antage att rörelsekapitalet bör ökas tror insändaren, att då nödvändigheten fordra: sakens tillvägabringande genom lin, detta ick bör upptagas för bankens räkning. Först är då lånet blott egentligen garanterad af den ena statsmakten och sedermera ligger de i Bankens n. v. organisation och styrelse, at medlen blifva illa använde. Banken operera mest genom utlaning och för otidigt utsläppand i rörelsen af det ideella myntet genom lan oc! deraf följande vinglerier, bär insändaren en väl grundad fruktan. Helt annat torde förhållandet blifva om de: summa, med hvilken rörelsekapitalet anses bör förstärkas, upptages i form af verkligt statslåt och sedan användes direkte i klingande myn på publika arbeten Åc. Genom de ädla metal lernas bringande i omlopp förstärktes Banken ställning lika mycket som genom inläggandet silsver i dess hvalf. — Sverige finge då lycka att äga ett verkligt mynt. Följden deraf, obser