Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1844, sida 1

ILUNmOE:äStisIÖA Föreläsning. Af M. 6. Saphir. (Hållen på Theatern i Wien.) Hvem? Ilvilken? Hvad? UHvarest? Hvarthän? Hrarisrån? MHvartill? Hvaraf! Hvarmed? Ilvarefter? eller IIrarföre börja alla frågcord med Hv, der ull hån för II, endast weh (w) höres? — Hela menskliga lifvet, mina värdaste åhörare och åhörarinnor, är en lång sjuttiärig fråga: Hvarthän? Och döden är svaret: Derhån! — Menniskan sjelf är frågetecknet i lilvet, ödet är utropningstecknet, sömnen tankstrecken, döden slutpunklen och Fruntimren äre citationseller aanförningstecknen. 4 En fråga är ofta detsamma som att klappa på en dörr, för att höra efter om någon är bemma, och i en fråga ligger ofta mycket bånande; men då bör ock svaret stå i samma casus, hvilket Pope, som var en liten krokig figur, fick erfara, då han spefulit frågade någon: ahvad är ett srågtecken 20 och sick till svar: den liten hrokig figur, som gör frågor. Men ulan att vara formad som Pope, kan dock hvar menniska anses såsom eu frågtecken; ty hon innebär en hel bikupa med frågor och blott ett litet etui med svar. Öson och öron äro hos menniskan blott stående frågtecken, som sråga jemt: ellvad får jag se? Hvad får jag höra?k4 Om två främmande menniskor möta hvarandra på gatan, så frågar hvar och en sig i tysthet: allvem är den tölpen, eller hvem är den nippertippan? Om man stiger af vid en gästgifvaregård, stå alla der så