Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1844, sida 1

agne af föreställningen om sina personers oöferträfllighet, att de offentligen förkunna, huru lödvändigt det är för en, som vill räknas till le utvalda, att gå hem till dem, enskildt eller konventiklar — hvilka sednare dock af kyrkoagen äro sorbudna — för att ytterligare ledas på råtla vägen. Alt detta dock ofta blir rätta vägen till — olycka, visar så mångas erfarenhet. Det bästa kännetecken på en from blir således ester deras begrepp, att han oförsumligen hör dem predika — naturligtvis dem och ingen annan —, och så ofta som möjligt al dem begä räd och upplysning, oberäknadt alla mer eller mindre orimliga iakttaganden af hvad de sjelfva påhittat såsom hörande till en Christens rätta prydnad. llärvid förbise de dock Christendomens förmåga att förklara sig sjelf för den, som vill se den förklarad, äfvensom att dOtstrislendomen står uppå Guds visdom och icke uppå menniskors ord. Ålt härigenom äfven en verkhelighet uppstår i likhet med Catbolicismens aforljenande verko är tydligt. Det mest grundsalska i denna åsigt ligger dock i deras upplattning af förhållandet emellan det andliga och timliga. De lära nemligen — åtminstone bär deras lära sädane frukter i en här, tv värr, allmänblilven opinion —, att Gud på vissa tider och i vissa rum allena rätt kan dyrkas, att allt timligt har elt så ontsågligt ringa värde, att det icke förljenar alt derpå offras en tanke, eller att bli föremål för menniskans sträfvande. Ått siräfva till något jordiskt mål är under menniskans värdighet; hon måste lefva endast för det himmelska. Den grad af sanning, som i denna åsigt innehålles, giva vi fullkomlig rättvisa, såvida menniskan har ett högre mål att eftersträsva än det inom tid och rum befintliga. Christendomen är ingen fantasibild, endast till för att under en viss lid sysselsätta våra tankar och känslor, i hvars betraktande vi en stund skulle frossa, like en ung flicka, svärmande i sina romansriller, och hvilka vi nödigt måste lemna åsido för att, så mycket vår subsistens fordrar taga vid det usla jordiska, hvilket då blir alldeles en sak för sig ; den är till för att lära oss lefva och ej I för att lära oss låta bli alt lefva. Den måste genomtränga och bestämma hela det menskliga lifvet, icke mot detta sätta sig i opposition ; den måste lära icke att förakta jordiska pligter utan, att älska dem. Huru går det med kärleken till pligterna och till Gud, när å ena sidan sättes Gudsfruktan, å den andra verlden och allt, som i verlden finnes, d. ä. allt, som ej med gudaktigheten har omedelbar beröring, säsom uselt, ovärdig och fördömelsebringande? huru skall mellan dessa elementer kunna tillvågabringas någon för soning? huru skall någon sann kärlek till Gud kärlek utan räddhåga, få rum i ett sinne, son så sliles mellan stridiga makter? bet tidehvar borde väl nu vara förflutet, då man måste va ra munk, innesluta sig i cell och bedja pi rosenkransen för att bli salig. Här spökar lik väl ännu en gengångare från den tiden. Sem bällslifvet botas med upplösning i sin innerst erund; ty långt ifrån att undergifvenhet so mensklig ordning bjudes, ålägges här undergi spenhet endast för den prestlerliga auktorite sten; och ju flera ensaldiga, som kunna lock: till att bryta de band, dem samhällsförhållar