Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1844, sida 1

frihet, uppblomstra, hvilken icke skulle känna andra band än dem, som sammanhöllos af kärleken, det fullkomligaste af dem alla; oakladt Christus sjelf, det bästa predikomönstret, aldrig talade ett ord eller utförde en handling, hvari ej kärleken framlyste och var bevekelsegrunden: oaktadt han vid stiftandet af sin religion begagnade helt andra elementer än deld och svafvelo; åtnöja sig svärmeriels mäktiga koryser icke med detta föredöme, utan de predika en annan lära, i den mening ep annan, att den, stödd på lagens bokstaf, är en predikan till fördomelse och icke, enligt Christi anda, en predikan till salighet. Denna lära måste alltså vara antingen bättre eller sämre än Christi. Bättre kan den svärligen vara, hvilket påstående icke torde behöfva bevis; men, emedan dess verldsåsigt icke är betingad af andens fria utveckling, utan hvilar på samma grund, som de åsigter, hvilka under mensklighetens svåraste förbistringstider varil rådande, förnämligast i menniskoslägtets barndom och före Christendomens stiftelse, då kärleken ännu var ett okändt begrepp och endast fruktan för en straffande högre makts hemsökelser kunde förbinda till ett negativt uppfyllande af lagen; så visar sig tydligt, att de vilja ett tillbakagående till längesedan hänlesda tider. Allt tillbakagående är död i motsats mot sramskridandet, hvari endast finnes lif. Denna deras lära måste då vara sämre, och så mycket förkastligare, som de åberopa sig just på samma christendom, som de förvrida, och förebära sig omfatta himmelrikets hemligheter, liksom kunde den högste Andens uppenbarelse i någon tid och på något rum inneslutas. Synden och återigen synden samt den i följe deraf alla förestående fördömelsen är det thema, de afhandla i oändliga variationer; men i stället för att rena, förbällra och upprätta genom allvar och mildhet i förening, och genom att väcka den inre kraft, som, om den än kommer från Gud, liksom allt annat godt, likväl genom lifvet i Christo blifver något för menniskan egendomligt, äsvensom dess möjlighet redan ligger inom menniskan sjelf, så som varande Guds, eburu fördunklade, beläte går all deras sträfvan ut på att förkrossa oc under de oskäliga djuren förnedra skaparen: mästerverk. Slulligen lära de äfven ett slag försoning, som består i ett passivt öfverlemnand åt nådens inverkan, men, emedan den uteslute all fri verksamhet, aldrig kan uppväcka någo annat lif än ett skenlif. Liksom man kasta ett ben åt hungriga bundar få de stackars ähö Jrarne, sedan de af lagens hammar blifvit grund ligt genombasade, åtnöja sig med dessa skymte från nådens sol, hvilken dock i Christi lära, dess fulla, oförbållna klarhet, vill lysa både öl ver onda och goda. Ått deraf kan uppkomm någon kraft till lefvernets förbättring, vaga 5 på det högsta betvifla. I likhet med Catholicis mens traditioner, hvilka, satta vid Bibelns sida sanses med dem ega samma nödvändighet fö saligheten, uppställa härolderna för vårt modern ; I svärmeri en aukloritet vid sidan af Bibeln, so! side, åtminstone in potentia, göra lika gållane 1 med den, och denna auktoritet är deras eget Det är nemligen icke nog för en sann Chrisle -latt böra ordets predikan och ölva sin enskild riandakt; här finnas prester, så förmatne, så i