Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1844, sida 1

rättningarne, genom det städse tilltagande myckna regerandet, hvilket då åter hade till följd en ständigt tilltagande föröknidfg af byräkratien, och, för att föda denna, tillika af folkets bördor. Det var imellertid att förutse, att likasom medelälderns presterskap och kleresi ej hade varit istånd att tillvälla sig det monopolistiska berravåldet i andans rike, sedan velenskapernas odling hade blifvit samhållets gemensamma egendom, således mäste också den på alloch allenavishet i de allmänna angelägenheternas förvalining pockande byråkratiens anseende försvagas, så snart politisk upplysning utbredde sig bland de öfriga klasserna af det borgerliga samhållet. Men om också, efier hand, mycket gick förloradt af den nimbus, som så länge kringsväfval byräkrat-verldens görande och låtande, så befann den sig dock en gång i besitining af alla de ställningar och sorhallanden, som försäkrade den om en reell makt och derigenom om infivtande, medan den tillika hade en, genom läng ofning uppnådd kunskap ech färdighet i affärer, framför alla andra medborgare. Men härpå berodde så mycket mer vid besörjan: det af de offentliga angelägenheterna, som hela stalsväsendet fått en rent mekanisk riktning, och den tillvällade sig så mycket lättare besittningen af sin makt och verksamhet, som den hade vetat all amalgamera sina inferessen med furstarnes och alt göra sig oumbärlig för dessa. Till och med det konstitutionella och representativa systemets principer, hvilka, i nyare tid, gjort sig gällande i stats-idcens utveckling, tillvägabragte ej någon väsendtlig förändring i detta hänseende. Ty statens embetsmän sortsoro, som förut, att vara kronans agenter, oberoende af denna, med en hierarkisk organisation, som bade sin medelpunkt hos fursten, och bildade en från folket afsöndrad korporation och på visst Såält en stat i staten, bvaraf man i alla, äfven konstitutionella, stater dagligen gör den mest tryckande erfarenhet, i det folket anses såsom j endast till för embetsmännens skuld, då likvå! dessa äro ingenting annat än folkets tjenare, lönta af detta. Men ju större framsteg nationerna gjorde i civilisation och kultur, och ju mera, såsom en I följd deraf, de sociala interessena mångdubblaI des, ju känbarare mäste det onda och svårigheterna blifva, som uppkommo af denna tingens ordning eller rättare oordning; — ty allt hvad som ej är som sig bör, är i oordning, — under hvilken en minoritet, med totalt uteslutande af majoriteten, tillskansar sig förvaltningen a! slalsangelägenheterna, såsom ett uteslutande privilegium och liksom en domåän, som ensamt tillhörde den. Byräkratien är, ulfölje af sitt väsende, ett oligarkiskt regeringssätt, bvarvid naturen af oligarkiens onda håäftar. Men sedan den länge närda tron på ändamålsenligheten och nådvändigheten af en, all sjelsverksamhet hos medborgarne uteslutande, byråkrati hade blifvit rubbad, sökte också korporationen al statens tjenare förgälves att öfvertala folket att inbilla sig, att all dess verksamhet blott ginge ut på dess behof och bästa — en inbillning som skulle visa sig så mycket mer bedräglig, som nämde korporations handlingssält i verkligheter ofta ingalunda svarade mot ett sådant soregil— —— ——————— — —5