Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1844, sida 1

ack! för oss för evigt nu förlorad, och hans namn var Albert Thorwaldsen! Thorualdsen är död! Så högt det ilar genom verlden; han som ofta gaf lif åt stoft och sten, hans sjelf nu hyilar, blott en band full stoft uti en graf. Döden ville sig på honom hämna, alt så många ur hans band han ryckt, alt sin räkning någorlunda jemna, härjaren hans klara öga lyckt. Men han misstog sig, ej dödens lia kunde hinna Albert Thorwaldsen, anden endast kunde hon befria, att den till sitt ursprung steg igen. Just emedan Konstens kung har gifvit lif ät jordens stoft, han kan ej dö, jej bli rof för den, som han gaf lifvet: snillet är ju evighetens frö? Uli sina verk skall han ock lefva, fast hans själ till högre rymder gått. luxvem vill denna sköna sanning jäfva? Hvem förinta sjelfva lifvets droti? Ty uti det sköna, i detta sanna, der är lifvet; och hvem mer än han med sin klara blick, sin höga panna, denna evighetens källa fann? I dess spegel såg han dessa dragen, dem han sedan troget återgaf, utaf Gudar, Hjeltar och Behagen, Ganymed och Herden med sin staf, Amor lekande med lyrans toner, Genier, ja, sjelfva Englarna,