ungefär på samma sätt, som en god landthushållare, låter det ligga sig om hjertat att draga omsorg för, att hans kor ej anå lida brist på foder, på det, alt de må kunna gilva honom mjölk. I alla fall trädde imellertid dervid hans intresse i förgrunden, folkets i bakgrunden. Enhvar är sig sjelf närmast; den, som har makten, plägar gerna bruka den till sin fördel, och ju råare samhällets tillstånd är, ju mindre bildningen framskridit, destomer är egoismen det ärfda herraväldets naturliga karakter. Dessutom ligger det i formen af den ärftliga monarkiens herravälde, alt det blott är beroende af den för ögonblicket regerandes tillsälliga individuella och personliga beskaffenhet, om det sker mycket eller litet, eller också alldeles intet för folket, om ej monarkens makt är underkastad yttre shrankor. bå derför hans maktfullkomlighet är alldeles oinskränkt, fattas det folket den säkra garantien derför, att det, om också blott nödtorftigt, uppifrån sörjes för dess bästa, emedan det då är ofverlemnadt rent af ål slumpen, om och huruvida det kommer att regeras och förvaltas i det helas intresse och ej snarare företrädesvis i en enskild eller i hans slägts och kamarillas intresse. väl hafva redan i äldre tider sjelsherrskare i Österlanden, i deras skandalosa makts öfvermod, gerna inbillat sig att vara ett slags högre väsenden och gjort anspråk på att bevisas nästan gudomlig ära å de beherrskades sida. Och smickrare, hvaraf det alltid bvimlar vid surslarnes hof och allestädes, der det finnes furstar, hafva gjort det till silt yrke, att tillåägga dem gudomliga egenskaper och titlar, kanske tillsölje af den egna aträn efter titlar, utan motsvarande tjenst eller förtjenst. Men i det moderna Europas länder upplefde man, alt servila publicister sammansatte systemer deraf. Då man ofta har påstått om furstare, att de vanligen äro i högre urad egoister ån andra menniskor, så finner denna företeelse sin förklaring deruti, att, såsom Gagern anmärker, makten fördersvar menniskans hjerta. I sanning fattas det ej monarkiens historia ädla berrskara; men man mäste medgilva, att de höra till sällsyntheterna, hvilka ej bilda regeln. Ualla fall torde man lätt öfverlemna sig åt en illusion, om om man antoge att furstar, till följe af deras ställning och deras deraf uppkommande bestämmelse misskännas af de flesta. Folkets väl ligger ofta en arffurste blott så till vida på hjertat, som det står i förhållande till hans eget. Deremot torde det i allmänhet kunna förutsättas, — om undantag kan nävaligen här ej vara fråga — att han skall söka att underlita allt, om det också än så mycket skulle bidra ga till folkets gagn och lycka, så snart han, om också blott på långt hill, kan förutse, all det deraf kunde härflyta någon skada, någon inskränkning i makt för honom eller för hans efterkommande. berför plägar en ärftlig monarkisk styrelse och förvaltning, då dess hand lingar ej äro underkastade den minsta skran. ka, att nästan alltid, mer eller mindre, följ: en ensidig riktning, som uppkommer från re gentens personliga eller familje-intressen.