örmår inlägga, gör hon, på ett sätt, som föronar åskådaren med det fattiga i hela pjesen. err llessler var i sitt spel stundom lycklig: lock fordrar rättvisan, att vi frilt yttra vår nissnöje med hans utförande af de kärleksscener m förekomma mellan fgrefvinnan och honom. i hade der velat se litet mer älskare; ej så til lörståendes, som att han var för kall; men v yckte att hans kärleksförklaring och hans exklanationer i sörtjusniugen öfver sin lycka smaade något af fadaise. Detta var så mycket mer sörväntadt, som vi ofta tillförne sett honom tergifva dessa och dylika scener med mycken åde känsla och smak. Fru Hessler hade en le, för hvilken hon passade. Följden blef ock n, att hon återgaf sina partier till äskådarnes je. Det goda, älskvärda, barnsliga och oskuldslla har i henne en vacker representant. — När et kommer i fråga att tala dess språk, är Fru essler på sitt ställe. — Herr Strömberg har i tt spel en viss hardiess, ett visst pågåare-maner, m vi så få uttrycka oss; men detta måste pkemgå många stadier i konstens förädling, inn han kan göra anspråk på ett rättvist bifall. arföre behöfver man, säsom Herr Strömberg nna afton, öfverkola sitt ansigle, för att vara esentabel såsom en elegant grefve? Skägget, ven då det är naturligt, bar väl ingen annan le än att pryda en manlig haka.