Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1844, sida 2

manger. då han opåkalladt skrek och grimacerade) 10 oberäknadt var lycklig i sin action. Deremot skulle det högeligen intressera oss, om insåndaren ville för oss reda huru han kommit till det resultatet att Hr EH. är en skådespelare i ordets sköna mening ty oss har det ofta nog förefallit som om Hr H. dnnu har ett långt stycke väg att tillryggalägga på konstnärsbanan innan han hinner denna punkt. Annu brister det Herr H. mycket i konstens technik, om vi få så uttrycka oss, jemte det Hr H. på långt när ånnu ej kan anses hafva tillräckliga psychologiska studier. Men vi säga ännu en gång: Rom byggdes icke på en dag!! I öfrigt tro vi oss endast behöfva hänvisa den kritiske insändaren till Hr H. sjelf; och vi äro öfvertygade att Hr H. besitter så mycken sjelfkritik, att om insändaren frågar honom huruvda ban anser sig sjelf ännu vara skådespelare i ordets sköna mening ; så skall Hr Hessler nog ej underläta att skratta Hr Kritikasten midt i ansiktet. Hr II. bar imedlertid så goda skådespelareanlag , att vi anse honom, om han sjelfåvill, icke behöfva personers förord, hvilka till fullaste evidens bevisa sig oförmögne att bedöma dramatiska konstproduktioner, för att i sinom tid nå den punkt då han med rätt och fog kar såga: jag är scenisk konstnär i ordets skönaste mening — och detta år ett mål, för hsilket det väl lönar mödan att sträfva, för hvilket många sträfvat, men jemförelsevis få hunnit. Vär Kritikast säger vidare, att Fru Deland (som Griselda) förradde i sitt spel. att det sentimentala icke är hennes genre. Med anledning af Fru D:s uppträdande i Griseldas rol, torde man svärligen kunna underskrifva detta omdöme, enär denna rol på intet ställe erfordrar en skadespelerska med talang för den sentimentala genren. Griselda. sådan hon af Fr. Halm blifvit tecknad, är ett naturbarn. hvars alla tankar och känslor gått upp i en oändelig — icke sentimental — kärlek för den make, som valt henne. Hon uppoffrar allt för Percival, då han deremot icke engång kan uppoffra sin stolthet för henne. — Vi hafva här den ena phasen af den poetiska collisionen. Men icke jär Griselda sentimental för det hon har mod att I uppfatta sin förbindelse med Percival så, att intet ofler är henne stort nog då det är fråga om att rädda hans lif. Hon gifver sitt barn at konungens säåndemän — det är sannt; men dervid tänkte och handlade hon icke mera -entin:entalt än Napoleon — som väl ingen hittills skyllat för sentimentalitet — vid sin sons födelse. Att Griselda gick ur Percivals hus sedan han offentligen förskjutit henne, kan väl svårligen rubriceras såsom sentimentalitet — ty hvad skulle hon väl annat göra? Hvad kunde hon vackrare göra, hvad kunde hon väl göra mera i öfverensstämmelse med vär christna moral, än att gå, och dock bevara kärleken och tron på Percival? Den poetiska collisionens andra phas framträder i Griseldas sätt att uppfatta drottningens af England knäfall och underrättelsen att allt hvad hon lidit, allt hvad hon uppostrat varit ett hjertlö-t upptåg — och just denna hennes uppfattning år det som aldra mest ställer henne sasom en motsats till den ömklighet, som man benämner sentimentalitet. Denra hennes uppfattning af det vidriga kärlekslösa i Percivals framfart karakteriserar henne som en viljefast, finkånslig, naturadelig qvinna. och förer henne icke en harsmån in på sentimentalitetens gebit. Det sätt hvarpå forår måhända det bästa i detta drama, och visar, att författaren kunnat lyfta sig till en annan ståndpunkt än den från hvilken man ofta behagar se qvinnan utrustad med en pudelhunds-natur, af sådan plasticitet, att den tager form efter hvarje berörande föremål, skönt eller fult, godt eller ondt. Just då Griselda kommit till visshet om, att henves hjerta, att sann qvinlighet och mensklighet blifvit kränkta i henne och hon då oaktadt höjden af en kärlek, som visat sig mäktig af de stör sta uppoffringar, går tillbaka i den laga fådernehyddan, lämnande allt hvarmed hennes hjerta vext samman — just då är hon som högst poetiskt potentierad — ty hennes lif är i ideen. Vi fråga nu den kritiske insändaren: huru skulle Fru Deland i denna rol kunnat inlägga någon sentimentalitet utan att göra sig skyldig till en alldeles oförlåtligt skef och falsk uppfattning? För vär del så vi öppet erkänna, att vi icke inse huru 3 turnerat handlingens gäng genom Griselda, detta skulle tillgå. Insändaren bar också haft ett omdöme tillreds öfver Herr Deland, det lyder sålunda: Herr D. ehuru spelande den vise riddarens rol, syntes, ehurt tillbörligt (7), dock mindre vist förråda i sitt spel et stort missnöje öfver spektatörernas fätalighet. Ilven har gifvit Herr Insändaren rätt. att under Herr D: sätt att uppfatta och atergifva sin rol, lägga et dylikt motiv ? Eller har man öfver hufvud taget rät tighet att pådigta menniskor motiver dem de möj ligen sjelfve icke hafva någon aning om? — sådan är, lindrigast sagt, impertinent och kitsligt, och on också intet annat skäl funnits; så skulle redan dett: enda vara nog såsom grund för vår vägran att a en skrift i hvilken dylikt förekom, lämna plats vårt blad. Hvad Hr Insändaren yttrat om Hr Strömberg å affattadt i så särande ordulag och så öfversallt a hätska häntydningar, att det e 1. . 2— ) förtjenar ett end: TT an Jt aAa es