Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1844, sida 1

zuds hand och hans bönders kraftfulla mad örskaflade honom lyckligt segren. Sjelf har ag afvärjdt ett dödligt bugg från hans dyra iufvud. Det var en reslig tysk riddare, som inföll Sobieslav med raseri. Icke var det sörta gången de sågo hvarandra, ty i begses lickar och åtbörder visade sig en håtsdhet som antydde på gammalt groll. Tysken sorsvann bland de sina, utan att vi åter blelvo! honom varse, hans omeisning föll för vara hugg. Striden var utkämpad och vi indrogo, segerdruckne, i värt läger. Skont var det att; skåda med hvilken huldhet hertigen emotiogZ oss der. Uårarne tillrade nedför hans anlete, när han talade till sitt folk, och sörtroligt skakade han de händer, som så tappert stridt för honom. Jag måste dock återvända till lägret, fader. I dag tåga vi måhända till Prag, och ledsaga så vår Sobieslayv till hans nybefästade furstethron. bå trädde en besynnerlig gäst in i stugan, och de påbörjade afskedshelsningarne fingo plotsligt en helt annan vänning. En hög, skön gestalt stod framför de förvånade böndernas ogon. Det var en tysk riddare, som, stedd på sitt svärd, trädde öfver tröskeln och med tysta åtbörder bad om herberge; minen i hans ansigte uttryckte de blandade känslor af fruktan och hopp som kämpade i hans inre. Hans hvita drägt var nedsudlad af blod som rann från hans hufvud. ben unge bonden igenkände straxt den inIträdande, och ville med draget svärd rusa p: honom. — Det var denne tyske riddare, Ito hvars hugg han skyddat sin furste — det va i