Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1844, sida 1

——— —— ——————————————————————————————— gon slags poesi, så uppfattades den dock och värderades älven af hans ljusa och skarpa förstånd. lian vände ögat ej ifrån den stolte och oförskräckte dansören, och på hans herrskarepavna lägrade sig småningom moln af tanklullhet och begrundning. Men han förstod att beherrska sina miner, och — när det uppspeltes till de muntra, fransyska contredansarine, visade han ater en nöjd vänlig uppsyn, sasom förut. be fransyske olsicerarne satte också snart liflighet och rörelse i den transpyrenäiska stelheten. Bertrand anhöll om att få dansa med Donna Isabella, och sådant kunde ej gerna förvägras honom. Han beslöt all raskt begagna sig af detta tillfälle, som ej så lätt var alt såterförvänta, han ville yppa sina känslor för den älskade. ö Jag har mycket att säga er, — hviskade kan, så snart dansen tillät honom att vexla naara ord med henne, — men ack, det fattas stid att förbereda er. Om ni har något att anlörtro mig, så sala; ty i sanning ögonblicken äro dyrbara och räknade. l Da han för andra gången slutat sina tourer, sade han åter: Om den åträn att ega er för alltid, den innerliga önskan att aldrig skiljas ifran eder, kan kallas kärlek, så är ni outsägligen älskad Sennoral! Om det förtroende, jag hyser till. er, den öfvertygelsen att bland alla män, endast ni Jkan göra mig lycklig, för kallas genkärlek, så lar älven ni älskad, d;re vän!