Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1844, sida 1

la sått, hvilket angenämt mildrade den spanska grandezzans stolta allvar. Emedan Isabellas far ej talte franska, och Bertrand ej förstod spanska, så öfvertog lsabella rolen af en tolk. Den gamle Spanjoren föredrog sin länga sacksågelse med den kända svulstiga, högtrafvande, gammalcastilianska vältaligbeten; och Donna Isabella ofversatte talet för vår ytterst behagligt öfverraskade kapten på det franska tungomalet, och detta i de prydligaste termer. — Hon tillade för sin egen del, att också hon aldrig skulle underlåta att innesluta i sin dagliga bön den mannen, som räddat henne ur en så förskräcklig fara. Bertrand utbad sig att såsom genmäle få uttryckt för den gamle herrn, att han endast klagade, det hans gerning icke kostat honom nagon större möda, eller något offer, och att han skulle vara ovärdig sin rang som ossicerare inom den store kejsaren Napoleons här, om han kunnat bandla annorlunda. Men till Isabella yttrade han serskildt: ÅJag känner mig redan öfvermåttan belönad för min ringa tjenst derigenom, att jag hugnas med den lyckan, att återse er, Sennora, att återhöra er ljufva röst. Af dessa anföranden tolkade Donna Isabella endast den första; vid de orden: Jag hånner mig redan öfver mattan belönad — rakade öfversättningen att stanna utaf. Bertrand fortfor, vänd till Marquisen: han boppades, alt ett fast vänskapsband hädanefter skulle omsluta sransoserna och spanjorerna, loch att hans väldige monark skulle göra uta! Ispanjorerna ett lika stort och segerrikt solk,