Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1844, sida 1

Det rätta segrar, Det är med za2lädje, vi nedskrifva denna tröslande Sanning för hvarje kärepe för det rätta, och en bekräftelse derpå har senast ett rescript från General-Fäll-Tygmästare-Embetet af d. 7 Mars sifvit oss, hvaruti, som vi af säker hand veta, bland annat belalles, att lavetterna till 42 l kanoner skola förses med plankor af påsärstärkta dimensioner, nya riktskrufvar och riktskrufhuso och deremot de gamla laveuerna, hvilka likväl äro så nya, att de knappt äro begagnade vid exercis, emedan de ej dugde dertill, söndertagas och hjul och beslag uppsändas till Stockholm, för att begagnas till hvad man kan; dessutom skola äfven 6pundiga lavetter förses med nya kedjor 0. S. v., hvilket allt vi anse såsom en ganska stor seger för det rätta, för hvilket vi, som våra läsare torde påminna sig, för ett och annat är sen, singo kämpa en så häftig strid med de nymodiga herrar theoretici. Hvad var det vi då sade annat, än att lavetterna på säväl 6pundiga som 12pundiga kanoner, enligt nya modellen, voro för lätta och bräckliga; isynnerhet de senare? Att riktskrufvarne voro för långa, så att de vid minsta ojemnbet i marken, stölte emot, kröktes och gjordes obrukbara m. m. Det ville man naturligtvis, i sin kammarvishet, då ej erkänna, utan stridde deremot med händer och fötter, och ganska partiskt visade siv Aftonbladet i denna strid, genom, att dels stympadt, dels alldeles inte, uppiaga våra påståenden; men deremot helt utförligt våra molstandares försvar. Att detta ej gjorde saken eller oss någonting, det visste vi på förhand och sade vi äfven genast; men det bevisade åtminstone huru pass man kan räkna på denna vår första oppositions-tidning, då saken rör de såkallade framtidsmännen. Ått vi hade rätt i den nämnde åsigten, visade sig redan för längesedan deri, att kompletteringen af den nya malterielen inställdes, hvilket var ett tecken, att man, oaktadt alla sina protester, ändå ansåg mödan värdt att besinna sig, och följden af denna besinning har nu, sedan man ej mer fruktade att kompromettera sig inför den döende, gamle krigaren, framträdt i öppen dag. Det är en det rättas seger ofver den egenkära envisheten, som innerligt sägnar oss, ej för vår men för det rättas och det bättre vetandes skuld, som ändå slutligen framtränger hos den maktegande inbillskheten; det är ett bevis att, om den ej är alldeles förhärdad, måste den ända slutligen ge efter för sanningen. IIvad gör det då dess kämpe, om hans mening aldrig så mycket bestrides med ord, blott den bekräftas med handlingen. Detta skall uppmuntra oss att, på samma sätt, fortfara i alla vägar, der vi se missbruk, misstag, väld eller orätt råda. — Det är till följe af denna grundsats, vi äfven vid a AE