Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1844, sida 2

na sin omsorg. Det sruntimret, som varit ul satt för den numera i sitt blod liggande miss dndarens anfall, hade nedsjunkit på en sten bänk och förmådde ej att röra sig ur fläcken så förskräckt hade hon blilvit. haptenen när made sig och lilllbjöd henne sin tjenst. IIo1 sramstammade några ord af liflig tacksamhet — och bönföll på god franska, alt kaptenen vill bistå hennes gouvernant och den stackars he tjenten. Denne sednare hade dock erhållit ett dödliz sår; — det var en stackars dare mindre i verl den, det stora darhuset. Stel och stilla Jag han der, han kände ej mera någon oro, något smärta. Icke så tillfredsställande var gouvernanten belägenhet: bon hade blifvit obarmhertigt bun den och kände sig äfven beröfvad tungans brul i sin tröstlösa ställning. Bertrand befriade henne ifrån sina band och ifrån den förskräcklige munkaslen. Liksom en uppsväld bäck, nå man borttager sordämningen, skummande stör: tar framåt i vild fart, så utgöt gouvernantens lösta tunga nu ett öfversvämmande ordslöde. Hon vände sig dervid ömsom till sin fröken, ömsom till kaptenen. För honom förkunnade bon i vidlyftiga anföranden att denna här fröken, som han räddat, vore Donna Isabella de la Rosa, en ril marquises enda dotter och den ädlaste, älskvärdaste fröken i hela verlden; hon hade — si berättades vidare — önskat alt än ep gäng se en tante, som plötsligen fått ett farligt sjukdomsansall, hon hade haft så brådtom, ati