Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1844, sida 2

vörer att vara föremål för den senare. Vid-Ja keppliga bruk och fördomar belysa ofelbart äf-se en deras bildnings-grad, af hvilka de öfvas ch hysas, ty de nåras af samma okunnigbet, om alstrade dem, och försvinna endast i sam-s na måhn, denna okunnighet uttränges af en)e ortskridande bildning, ålven om de, såsom förnållandet är i Bohuslän, skulle af sjelfva solk-Js ynnet hämta någon näring. Men jag hade innu ett skäl för att bekantgöra dem, hvilket Ins. icke mägtat inse. De äro nemligen lesvande fornlemningar, vägledande forskaren tilll. mången vigtig upplysning om försvunna tiders seder och framför allt religionsculter. Om hundrade är, kanske förr, äro de alla försvunna och då har med dem gilt förlorat en vigtig ledtråd till forntidens kännedom. betta har äfven Kongl. vitterhets, Hist. och AntiquitetsAkademien insett, och för den skull ålagt sina stipendiater att noga uppsporra och anteckna folkets bruk, och fordomar. Hade Rec således kunnat ana att dessa äro historiska monument, mera talande, mera upplysande än ältehögen och runhållen, så är jag ölvertygad att Ins. i stället alt taala deras anförande, sökt sjelf: hopsamla dylika, och med mig beklagat, att denna historiska källa först nyligen begynt att bearbetas. Med en oförliknelig säkerhet förklarar Ins. bela min afhandling om allmogens dialect vara 1:o obehöfhg och 2:o origtig; detta sednare vill han bevisa med exempel, men alldrig hunde han lemna ypperligare vapen lill sitt eget fällande än just dessa exempel. Jag vill derföre närmare granska dem, hvart for sig. Ins. påstår att W uttalas som Engelsmännens W, endast när det följer på consonanterna h, q eller s, annars aldrig. Har då Ins. alldrig hört uttalet af den Wissle (af forn Vesel), Wälsas (af Väl) och Tvi med sl.; låta icke dessa ord som den Oisle, Oalsas och Toi o. s. v. söljer W här på h, q eller s? Regeln att Ju :efter litt. liqvid låter som y är origtig, ty orden ljuf och ljum uttalas icke lyf och lym. I Dessa två ord, som bilda det enda undantag ifrån nämnde regel, tillhöra ursprungligen icke dialecsten, utan äro i sednare tider hämtade ur sveniska skrifspråket, hvilket kan bevisas såväl deraf, alt uttalet af det nästan alldrig brukade ordet ljuf låter högst besvärligt, som att dialecten i stället för ljum äger ordet lunken G emellan två vocaler uttalas som Engl. W endast i slertalet af subst. ändalser på og och ag, och deraf härledda verba, och antyder ett I ursprungligt oug och aug, der g bortsallit, verkligen? nå än i orden plåga, måge, suga och otaligt många dylika, som uttalas såsom plaoa, maoe, suoa 0. s. v.? Halvaialla dessa funnits ett oug eller aug, der G bortI fallit? Af sitt begär alt klandra bar Ins. kom I mit att glömma den gamla sanningen att inger regel gifvas utan undantag, äfvensom att jat spag. 62 förklarat mig icke hafva velat öka bo kens, ändå nog stora vidlöltighet, genom at upptaga dylika undantag, Samma begär har shänfört honom att han sjelf icke märkt huru hans påminnelser blifvit likså origtiga, som de äro småaktiga. Han kan till och med icke låt: bli stafningen af ordet Ampåätte, utan vill at detta skall skrifvas ampete. Denna anmärknin; hade troligen uteblisvit, om Ins. någonsin bör detta i llättebygden vanliga ord; alldrig had han då kunnat beteckna det hastiga uttalet a dess båda sista stafvelser med det tunga ete Hade han behagat ändra vocalen, åtminstone ha I de låtit han den fördubblade consenanten qvarstå På sjelfva ordsörteckningen gör Ins. en ly Isande choc; och vid åsynen af denna ma I noeuvre, kan jag i sanning! icke undgå alt erinr. ti mig salig Pon Quixotte, när han red sperr emo våderqvarnarne. Af de 400 provinsord, jag an fört, sramsläpar han 42 uslingar, dem han uta Ibarmhertighet vill afrätta framför fronten, fas 1 S a än det går med honom, som med Thor, nä ban skulle dräpa Skrymner, att han — dänge yxen i sten. Flera ord säger han äro ren , svenska, såsom rasp, som icke betyder refjer -Joch spröte, som icke heller betyder spännare p -våäf. Att Ins. tror mig vara nog dum, att ick ) veta dessa ord vara svenska, är ganska förlat i lligt; men ingalunda att Ins., som vill upphå hlva sig till domare öfver en öfversigt af länet -dialect, är okunnig om att dessa ord i länet sj nordligare härader ex. gr. Wette och Bullare osäga den af mig uttsatte bemärkelse, just se n(hvilken de af mig blifvit anförda ibland pr -JYvinsord. Emot ordet Kleppera har Ins. int — a an 4 a PN