Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1844, sida 2

Lät askan hvila lugnt i hemlandsjorden, De tappra fäders gamla fosterland; Min ande häller värd i håga norden kring bygder, som jag skyddat med min hand, Mitt folk! sorgåt, om du så kan, din ära; Men annat fick du ju af Fridlof lära. Många sägner, mer eller mindre vidunderliga, hafva knutit sig kring dessa händelser och kring grafvarne, deras monumenter. Om midnatten, vid andarnes timma, synes en klar läga från hvardera kullens medelpunkt, hvilha lysa med ett klarare sken, ju mörkare natten är, och som ej släckes ut hvarken af regn eller storm. Utur högarne framträda kämpalika välnader, hvilka uppföra skuggspel af fäktningar och strider. Men vapen klinga ej, blod synes ej rinna, inget nederlag och ingen seger förmärkes. När klockan slår ettiförsamlingens kyrka, återvända de till hvila, sedan ljusen slocknat, som lyst deras strider. På senare tider har vinningslystnaden eller okynnet försökt att plundra gralvarnes helgedom. Man sann hvad man i sådana från uråldriga tider gemenligen plågar finna: urnor med aska och brända ben. Guld fanns der ej; icke heller silfver. Förfäderna begagnade dessa metaller sparsamt. Kopparen och jernet behagade dem mer. Dessa förstodo de likaväl att smida till svärd, som de sorstodo att begagna dem i striden. — Nyfikne! vill du skåda ini sorntidsgrasvarnes fridtysta område, så skall din blick ej annorlunda tillfredsställas. bu får blott se benknotor af ett slägte, som i kraft och sia var vårt ösverlägset; du får se svärd, så tunga, att din vekliga arm ej mågtar föra