Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1844, sida 1

dock lag den unge hjerlat. samhet medborgarcåra, eller jatt, som nu skedde, jkets slpyaliga glädje, lolt i odets mörka urna. lär i mänget manligt ösa sökte arbeta sig fram ur bröstet; men det var velat kärleken men sens tanke qvar hos hans södelsebygdens älskaren och kr hade sor maste säga: dock, säderneslandet ock sin. oberoende igaren han ej blott unna sig alt genast kasta sitt liss Visserligen perlade en mangen manligt och del som hafva väl älskade, närmast Annars hade han sökt att i dolsk overkvid hennes barm glömma soskerjord och ära och Om: halt hrafl ögonhliscsuck hvåälfda om en hvar sin tribut, hvilade månsedan han lösslitit sig ur dess famn; men denna tanke trängdes dock snart tillbaka af en ännu högre: frihet och sädernesland. Båda härarne, den Svenska och den banska träffades på slätten under Iögaberg, på omse sidor om den romantiskt bustande än, som slingrar sig fram mellan löftika kullar och fruktbara fält. Striden var härd och skarp, sådan som den naturligtvis måste vara. Å ena sidan skedde anfall af en hop vilda kämpar, byilkas lif var uppammadt i blodiga bardalekar, som ej aktade rinnande blod mer än flodens vatten och hvilka under beständiga faror och ålventyr djerst lekte med lif och död. Å andra sidan stodo fria män, som vågade sitt lif och blod för hvad de som män, som medborgare hade kärast. Hade de velat se sina såll förhärjade, sina säder och barn lemnade ät en srym död och sina qvinnor åt en skändlig j vanära, så hade de kunnat fly. Men feghet hajde de ej ärft, ej heller närt i sina bröst. Åran ————————— —— ————————————————