Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1844, sida 1

— —— —————————— matta sken han ansåg komma från det invid vägen liggande Stallagärde, hvilket då beboddes af en bland hans anseddaste åhörare. Glad vände han hästen dität, gaf honom sporrarne och jagade så fort det arma djuret förmådde, alt här finna hvila för sig och hästen. Men ty värr! det var ej något ljus. från den vänliga stugan. Det var ett fladdrande irrsken, bilden at dem, som gyckla med menniskans oden, som väcka dess förhoppningar, men antingen slocknar innan de fört till målet, eller ledt oss arme dödliga inpå obanade stigar, ur hvilkas labyrinter mången ej finner utvägen. Ett sadant sken var detta. Så ledde det den lättrogne. Länge jagade han framåt, för att uppnå deisamma. Men då ett sådant sträfvande var fruktlöst, fortsatte han dock sin väg, halft hoppandes, halst förtviflad, frågande sig isjolf : är detta min lyckas stjerna eller är det ett eldstecken, som bådar min kroppsliga hyddas fall? Denna fråga besvarade döden i samma ögonblick; ty innan ordet var uttaladt, störtade häst och karl utsor en ljugu fot hög lodrätt klippa — och voro ej mer. Detta berg ligger tätt utmed vägen och kallas än i dag Prestafluget. Ingen bonde går der förbi, utan att ssucka en from bön. Man tror sig ännu i månbelysta vinternåtter se den ridande presten flyga derutför och med qvidande ton invid dess lot i dödsryckningarne klaga öfver odets hårda, oundvikliga domar. Sådan är berättelsen om eken. Folktron påstår, alt dessa sägner från sordna ensaldiga tider änna ej blifvit vederlagda, och att trädet äfven för kommande slågter skall tolka ödets