Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1844, sida 1

kära ställen, vaknade i min själ många af dessa barndomens glada och djerfva bilder, fördes mången hugkomst, som påminde om det ungdomliga lifvets friska hägringar och glada, obegränsade förhoppningar. Då föll mig in: innan dessa bilder helt och hållet sjunka tillbaka undermin erinrings horisont, innan dess blommor afskakas af mannaågrens stormar eller sarisas under älderdomens srostnalt, vill jag antekna åtminstone några af dem, som stå sriskast i mitt minnes lustgard. — ML jag ej anför den gamlas egna ord, torde läsaren ursäkta. Visserligen förlorar sagan dervid något af sitt ursprungliva shaplynne och sin barnsliga naivitet. Men jog boppas dock, att dess framställning i ett bällre språk, än gummans ogrammalikaliska och ologiska, dock later någol af sjellva andan och grundtonen al dess genuina gestalt genomsbina. — RÅ Eten. Hvar och en vet, att eken år bland de träd, som längst trotsa tiden och särgångelsen. Samma träd, under hvilket vära hedniska lörsäder reste sine altaren åt Thor och Oden, och som under påfvedömets tider såg ner på fromma pilgrimers valllärtlande skaror, eller under nattens tysta timmar var ett stumt vittne till de kyska himlabrudarnes förbudna offer åt mensklighetens lycksaligaste känslor; samma träd har ännu i dar, såsom för tusen år tillbaka, skugga att bjuda den är tt: vandraren, brotlas ännu, sisem da, med jordens stormar och himlens blixtrar. lluru manga generationer af värt svaga slågle hafva ej dessa träd sett van. dra vid sin fot, än som barn lekande i deras