Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1844, sida 2

synlige, så måste man söka honom på Markisinnan Bellaflors villa. Han var liknöjd för allt, kände ingen annan himmel än den sköna spanjorskans eldiga ögon och skulle för länge sedan öfvergifvit sin konstnärsbana, för att helt och hållet tillhöra denna herrliga quinna, om icke Markisinnan sjelf satt sig deremot, af det skäl, att hon nu hade den sköne, med sin röst allt förtrollande mannen i sina bojor, att hon endast och allenast kunde kalla sor sin den man, som fångade alla damers hjertan, hvilket allt var ett företräde som, utgjorde hennes stolthet, och som hon för ingen del i verlden ville mista. En dag ilade Pietro, drifven af en besynnerlig aning, tidigare än vanligt till Markisinnans villa. Hennes sällskapsdam trädde den kommande till mötes och anmälte, att hennes herrskarinna icke mådde riktigt vål, och tog sig någon hvila i sin boudoir. Bekymrad ilade Pietro upp för marmortrapporna, och beträdde, ledsagad af den förtrogna, en rund, mörk sal, midt i hvilken en marmorbassin med en konstrik springkälla utbredde svalka. Genom den runda öppningen på det i form af en kupol hvälfda taket söll dagsljuset, mildt brutet af några på en yttre terrass stående buxar, ned i gemaket och göt en mystisk skymning i den tysta rotundan. Markisinnan låg der, skön som en slumrande Hebe, på den rika hvilobädden. Morgonrodnaden, hvars milda ljus kastade ett återsken genom de karmosinfärgade sängomhängena, strålade på hennes bleka kinder, och den snöhvita drägten upphöjde den sköna sof