Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1844, sida 1

ur sjerran strålade emot honom, och åter låggande fingret på den kopparfärgade näsan, sortfor han: säg, skulle ni vål kunna förmå er att lenma er födelseort, er mor, om någon fanns, som ville göra er till en lycklig menniska ? — Ilvarför icke? svarade leende siskarea, jag skiljer mig visst ogerna från min mor, kan jag dock derigenom förbättra hennes läse, Så är jag färdig att gå hvart man begär. — Bravissimo ! — Sjuns mig ännu en gång den lilla visstumpen från början, eller ock en annan, afbröt honom Fabio, på det jag må osvertyga mig, huruvida det star i min förmåga all göra er lycka. Fiskaren skrattade, låt dock ieke be sig 2 gånger, utan sjöng en ny sång med en stämma, så hlar och så stark, att Fabio icke kunde afhålla sig från att applaudera honom. Ni har en herlig röst, sade han, då fiskaren sluItat, och detta alll är den råa naturen utan skola. Hvad måste ni icke blifva för en sänkvare, om jag fick inviga er i sångens gudomliga konst! — Nå, så gör det då! fortsatte leende Pietro — så hette nämligen fiskaren. Jag är med om allt, bara jag kan förbättra mina lefnadsvilkor. Fiskarne här skall snart en annan fånga. — Det tänker jag ock, anmärkte Fabio smilande, och fattande Pietro vänligt i banden, mumlade han emllan tänderna: Neapel skall så betala er röst, alt ni kan lefva i ett paradis. Dock derom senare: solen är nedgån