Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1844, sida 1

så ... jag med dig! det var en bland Greklands visa, som sade: ingen kan känna sig sjelf. Hvad är sannare än detta? jag har derföre aldrig det minsta bemödat mig att kasta en blick i mitt inte, och se efter om der finnes någon öm, from, trofast, tacksam och deltagande känsla mot redliga, välvilliga eller olyckliga och hjelplosa menniskor; om der sinnes någon brinnande ifver och hjertlighet för mina ansorvanter, mina vänner, som lita på 2 som jag på dem. Men hvad tjenar detta olacksamma besvär till? det finnes ju andra, som måste veta bällre huru det star till med mig, ty de äro ju icke jag, och jag ensamt är ju den, som icke kan känna sig sjelf, jag ensamt den, som icke vet, att jag är en ulf li särahläder, den derlurande smyger omkring för att störta på det första olfret för sin omfamning. — Ni plågar er sjelf och andra Noöl! man skall ej alltid göra er orätt och har det en gång skett, så skulle det vara mildt af er att förlåta och glömma det. Orätt, min fiicka lilla?! hvem säger dig, att jag lider orätt, all man gör mig orätt? man vill varna dig för mig, man gifver mig öppet att förstå, att man fruktar för din framtid, för ditt väl i mitt sällskap. Menniskan, som står öfver djuret och under engeln, anden af en ny ädlare rangordning, äger i sin oraanisalion förenade det förstnämdas hela vildbet, ondska, list och styrka; äfven det ädelmodiza lejonet kan slita sönder sina ungar. Hämtar du ingen lärdom häraf? Din Tant har kastal len blick in i mitt hjertas blottade gömma, nå