Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1844, sida 2

sig om er, men då eslergifvenheten kunde me sordersva er, så vill jag, följande ert exempel föredraga att blifva qvar der, som jag är. O det gifves ännu flera tjurhufvuden i verlder än blott edert, Mylord. — Länge såg Byron stum på den förtjusande flickan, som, midt emot skrifbordet der har satt, stödjande sig mot en svag pelare i Pa villongen, tycktes beslutat, att med sitt trogna, barnsliga och kärleksfulla lynnes alla vapen be. kämpa bans mörka melankoliska själ. Vårdlöst lät bon den mörka shawlen på armen bänga ned öfver den blåa klädningen, förde lekande sin solfjäder till sina rosenläppar och sade: — Noöl, kommer ni i dag till oss! — — Nej! — — I morgon då? — Nej! — Nå, men i öfvermorgon? — Nej! — Beständigt nej! Det ordet tyckes ni använda ganska obehindradt. Ni torde vara så sod att sjelf bestämma när ni vill besöka oss! — — Aldrig mer! — Vi tro oss utan betänkande kunna försäkra, att de båda talande voro här ängsligare till mods än det till och med vanligtvis är fallet mellan kärlekstokar i en öppen träta. Utan Mt låta märka något af sin hjertklappning, ortsor Mary: .— Då miste jag gjort er något ondt, rikigt något oförlåtligt, eftersom ni är så förtread? Såg mig, hvad har jag gjort? —