Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1844, sida 2

— Ack min Gud! svarade Lorden, rynkandögonbrynen, i det han började gå af och an paviljongen. Ack min Gud! huru ledsamt vor det icke, om min vilja, min eviza mattstocl vid mina handlingar och känslor ej stod högre än min passion! hbvarföre tror du, att jag stu lit så månza nätter från sömnen, så mansar från lifvet och dess nöjen om ej för at nära mina passioner, tygla dem, liksom kemi sten fläktar upp elden till laga så öka den till stormvindens häftighet, och likväl vara viss på alt kunna beherrrka dem, såsom genon konst och styrka en skicklig ryttare den obän dige hästen? der ligger Boatswain, min hund snarkande i vägen för mig, nu då jag behöf. ver ga genom pavillongen i den riktningen. skulle jag sparka bonom ur vägen, derfore alt jag tillfälligtvis är från mina sinnen. Jåte jag honom umgaålla, att jag på lång tid haf leda till mat och dryck och dömmes han till hunger af sin berre, derföre att jag ej äter? Man känner, att Elefanten i fullt raseri sprinser omkull sin barbariske vaktare och att han vid samma tillfälle lägger sakta ur vägen barnet, som ej tillfogat honom något ondt. Att hysa en sublimare tro, en större tanka om elt stort djur än om den stolta menniskan; o! sannerligen, sannerligen! kan det kallas att förunna menniskostorheten sin fulla rätt! — Raleigh förlorade modet att fortsätta samtalet i denna riktning. han svarade: — var råtvis och sogligg Gordon! Ja:Az kan ej tro, all personer, hvars engel, hvars skydshelgon du nyligen var, kunde på allvar hysa denna tan